Båda beskeden är mycket glädjande. Men att det tog 50 år innan de första stegen för att upphäva blockaden tas och 16 år innan alla de fem kubanerna släpptes är absurt i sig.
Blockaden har varit grym, orättfärdig och vållat stort lidande i ett fattigt land. Styret på Kuba är odemokratiskt. Men det är inte vad det här handlar om. Att förhindra att människor får tillgång till mat och medicinsk utrustning, samt bestraffa dem som handlar med landet, främjar inte demokratiska framsteg. Det har heller aldrig varit målet med blockaden. I så fall hade man lagt den redan under Batistaregimen. I stället kan man hoppas att hävningen av den kan bidra till en utveckling mot en demokratisk socialism.
”De fem” greps i USA för drygt 16 år sedan. De hade då arbetat med att infiltrera extremistorganisationer bland exilkubaner som befarades planera attentat mot Kuba. Farhågorna från kubanskt håll var inte tagna ur luften. Något år innan fängslandet hade flera sprängattentat utförts mot kubanska turistanläggningar. Kubanerna anklagades för bland annat spionage och dömdes till långa fängelsestraff i en mycket tveksam rättegång. Amnesty International har i en rapport uttryckt ”allvarliga tvivel om rättvisan och opartiskheten i deras rättegång”.
Exakt hur Kubas och USA:s relationer kommer att te sig i framtiden är ännu för tidigt att sia om. Hävningen av blockaden ska tas genom kongressen, där Republikanerna just nu har majoritet. Bittra strider är att vänta innan beslutet – förhoppningsvis – blir förverkligat. Men Obamas besked och frigivningen av Gerardo Hernández, Antonio Guerrero och Ramón Labañino är ändå en milstolpe som är värd att glädjas åt.
Barack Obamas presidenttid är snart slut. Han tycks vilja göra det mesta av tiden som är kvar genom att gå till historien som den president som slöt fred med Kuba.
