De ifrågasätter inte USAs rätt att störta Kubas regering, konstaterar bara att de inte lyckats än. De tycks anse att USA har rätt att styra andra länders och folks politik, för att ”främja mänskliga rättigheter”. Sett mot bakgrunden av USAs problem med dessa hemmavid och på ockuperad kubansk mark (Guantanamolägret) blir den mediala ingången både naiv och tendentiös. Språkbruket är genomgående USAs.
Massmedia döljer att de senaste åren har 188 av FNs medlemsstater, även alla EU-medlemmar, röstat för Kubas krav att USA ska häva sin ekonomiska, finansiella och handelsblockad mot Kuba, villkorslöst, eftersom den särskilt genom sin extraterritoriella utsträckning innebär ett brott mot internationell lag. Bara USA och Israel röstade mot.
Det handlar inte om ett enkelt embargo från USAs sida mot all handel med Kuba, utan om en blockad där USA med sin ekonomiska makt tvingar företag och banker utanför USA till mångmiljardböter under hot om att annars utestänga dem från handel med USA.
EU förhandlade 1996 fram ett undantag från USAs extraterritoriella blockadlagar. Under förutsättning att EU-ländernas ambassader på Kuba hjälpte USA-finansierade ”dissidenter” skulle europeiska bolag inte riskera bestraffning för sin omfattande handel med Kuba. Ändå har såväl svenska som andra europeiska bolag och banker drabbats av USAs sanktioner.
De flesta kubaner och övriga i USA vill ha bort blockaden
I flera år har opinionsundersökningar i USA visat klar majoritet för att normalisera förbindelserna med Kuba. Det gäller också flertalet kubaner i USA, framför allt de som bor i Florida, de allra flesta. 12 delstater har krävt det. Även i kongressen har starka krafter sedan några år velat normalisera förbindelserna. New York Times har nu under 2 månader varannan vecka haft långa ledarartiklar med krav på att USA ska erkänna Kuba, utväxla fångar, ta bort Kuba från sin terroristlista och acceptera att Panama inbjudit Kuba till det allamerikanska (OBS Amerika – världsdelen) toppmöte som ska äga rum där.
Ändå väljer massmedia att lägga tonvikten på den minoritet, huvudsakligen den äldre generationen kubaner med förmögenheter skapade under Batistadiktaturen, som motsätter sig lättnader. De kallar också kubaner i USA för exilkubaner, vilket är en mycket liten del. De flesta är ekonomiska utvandrare som sedan 2013 – när USA tillät det – fritt reser fram och tillbaks till sitt hemland.
Medierna väljer bara säkra kommentatorer och ”experter” som en USA-finansierad kubansk ”demokratiaktivist”, en tidigare aktivist i Folkpartiets ”biståndsorgan” Silc, som i nära samarbete med USA medverkat i försöken att störta Kubas regering, etc.
De hävdar att anledningen till Kubas intresse av att bli av med USAs blockad (vilket Kuba krävt det sedan den inleddes för 50 år sedan) är förlorat ekonomiskt stöd från Venezuela. Mer närliggande skulle annars var USAs nu totala isolering i världsdelen där alla 33 latinamerikanska och karibiska länders regeringar kräver att USA ska acceptera Kuba och häva blockaden.
Massmedia jämför också med Berlinmurens fall utan att klargöra att i detta fall är det USA som upprätthållit muren, inte Kuba.
De 5 var inte spioner
Med USAs ord kallas kubanerna spioner. Ingen av dem dömdes för spioneri. Tre av dem dömdes till livstids fängelse för att ha haft för avsikt (svårt att bevisa) att någon gång i framtiden begå spioneri. René González åtalades inte ens för förberedelse till spioneri. Han dömdes till 2001 till 19 års fängelse för ”hantering av falska identitetshandlingar”, underlåtelse att ”anmäla sin verksamhet till USA:s justitiedepartement” och för att deltagande i en ”sammansvärjning för att skada USA”. Och Gerardo Gonzalez är inte dömd för mord (SR P1) utan för ”sammansvärjning att begå mord”, att han skulle ha känt till att kubanskt flyg skulle skjuta ner ett exilkubanskt plan över kubanskt luftrum, dock utan några bevis.
Såväl Amnesty International som FNs kommission mot godtyckliga fängslanden har konstaterat att domstolen inte var opartisk och har länge krävt att de rättsvidriga domarna ska rivas upp. Och såväl i USA som i hela världen finns en stark rörelse med krav på frigivning av De5 för att åtgärda ett av de värre rättsövergreppen i USA:s välmatade historia.
Symptomatisk nog kallar medierna den på Kuba dömde USA-agenten Alan Gross för ”amerikanske medborgaren”, ”demokratiaktivisten”, ”hjälparbetaren”. Han var anlitad för att smuggla in avancerad IT-teknologi till USA-finansierade kubanska ”dissidenter”, utrustning som USAs blockad förhindrar andra kubaner att få tillgång till, och att rapportera om deras verksamhet.
Språkbruket är avslöjande också när det gäller förhållandet mellan USA och Kuba, det kallas ”frostigt” fast frostangreppen är ensidiga. Kuba har inte på något sätt angripit USA, bara hävdat sin självständighet och krävt att USAs fientligheter ska upphöra. Medan USA bedriver ekonomisk krigföring och undergrävande verksamhet på Kuba.
SVTs Aktuellt gjorde enda skillnaden genom att förutom att rapporter som övriga medier intervjua den kubanska författaren i Malmö, René Vásquez Díaz. Men intervjuaren kunde inte dölja sitt missnöje med Vásquez Díaz’ svar, som inte anslöt till den rådande medieversionen. Nyheter och sanning är inte synonymer. När massmedias uppgift är att ”tillverka samtycke” så måste verkligheten manipuleras.
