Antalet varierar en del från år till år. År 2014 är det cirka 117 000. Detta är en kategori nyanlända som är extremt resurskrävande – de är analfabeter och de har heller inget talat språk. Det första året krävs en arbetsinsats motsvarande en heltidsarbetande personlig assistent för var och en av dem och det tar i genomsnitt ca 20 år innan de har jobb och kan försörja sig själva och betala skatt. Ändå är det självklart att en mycket stor del av samhällets resurser ska satsas på dem och det skulle vara ett allvarligt problem om denna grupp kraftigt minskade. Vi kan kalla denna kategori nyanlända för kategori A.
Vi har en annan kategori nyanlända, B som 2014 är knappt hälften så stor. Även dessa kan innehålla ett mindre antal analfabeter, men de flesta behärskar minst ett språk i tal och skrift, är ofta yrkesutbildade, ibland i yrken som kräver högskolestudier. Bland dem finns sjuksköterskor, läkare och ingenjörer. De flesta är i arbetsför ålder men de kan ännu inte svenska. Många av barnen har bristfällig skolgång.
Låt oss nu i ett 15-årsperspektiv jämföra de båda kategorierna nyanlända.
Kategori A anländer (föds) oftast in i ett familjeförhållande med bostad, en eller två föräldrar och stort samhälleligt stöd. De kan från början inte gå, tala eller ens bajsa på ett civiliserat sätt. Men de är likväl nästan alltid en källa till enorm lycka och glädje. Alla politiska partier är ense om att det är en av samhällets viktigaste uppgifter att satsa de resurser som krävs för denna kategori.
Vad kan de bidra med själva under den 15-årsperiod vi tittar på? Oftast fortsätter de att vara till glädje för sina föräldrar, för varandra och sin närmaste omgivning. Genom sin musiksmak, dataspelande, sitt agerande på sociala medier, i skolan med mera börjar de påverka kulturen och språket. Ofta kan de göra moraliska ställningstaganden som har en hel del att lära vuxengenerationen, till exempel när de solidariskt ställer upp för att stödja en klasskamrat som hotas av utvisning. Ur ekonomisk synvinkel är de bara en enda gigantisk kostnad. Och de tillför samhällsekonomin noga räknat 0 (noll) kr.
Kategori B (flyktingarna) saknar vid ankomsten oftast eget boende, arbete och svenska språket. Majoriteten är i arbetsför ålder och medför yrkeskunnande inom en rad områden. De tillför nya kulturinslag, sitt språk, sina matvanor med mera. Genom sin arbetsinsats och betalda skatter ger de som helhet ett betydande bidrag till samhällsekonomin. Statistik visar att det dock kan ta tre-fyra år innan de är etablerade på arbetsmarknaden. Denna anpassningstid kan minskas radikalt om deras yrkeskunskap och utbildning snabbt valideras och om svenskundervisningen och kompletterande yrkesutbildning anpassas efter arbetsmarknadens och deras egna individuella behov.
Vi behöver alla fler jobb, billiga bostäder, utbyggd infrastruktur och en regionalpolitik värd namnet. Naturligtvis måste också invandrarna få del av detta. Den viktigaste delen av det vi kallar integrationspolitik är i själva verket en nödvändig samhällsutveckling för alla medborgare.
”Befolkningspyramiden”, som för landet som helhet i dag är ett pagodliknande torn har i många regioner fått utseendet av ett timglas (eller i vissa kommuner en kantarell). Detta visar på ett allvarligt demografiskt, nationalekonomiskt och politiskt problem. En allt mindre del av befolkningen ska bära det ekonomiska ansvaret för såväl barnen som den snabbt växande mängden av gamlingar. Midjan behöver förstärkas.
Om man bortser från det humanitära och alla andra aspekter och endast ser till det krasst ekonomiska är det uppenbart att det är en stor fördel för vårt land att så många flyktingar i arbetsför ålder är beredda att komma hit när vi som bäst behöver dem.
