Vi är på en rockfestival jag och min vän, i en bubbla där det enda som finns är gemenskap, stenhårda riff och headbanging. Det stavas glädje. Men just nu är vi oense. Min vän håller inte med mig om att Manowar och Sabaton är sverigedemokratmusik. Att Jimmie Åkesson äntrade scenen på valnatten till Manowars låt ”Call to Arms” biter inte på min vän. Att jag understryker att det inte är sverigedemokratisk musik, utan bandens chauvinism som lockar SD-väljare, övertygar honom inte. Jag hör mig själv säga ”Inte alla Manowar-lyssnare…” och förstår att jag håller på att bli löjlig. Så jag reser mig för att låta några ölflaskor strila ur min kropp.
Festivalen är inte slutsåld så den bortersta änden av campingen ligger tom. Sånär som på ett tält. Det är ett typiskt sjuttiotalstält i orange och blått. Ett tält som hipsters och medelklassfamiljer som rattar old school-barnvagnar hade omhuldat om det inte vore för dess otymplighet. På tältet hänger tre flaggor. En Sabaton-flagga, en Manowar-flagga och – förstås, tänker jag – en svensk flagga. Framför tältet sitter två killar med armarna knutna på bröstet. De bär svarta solglasögon och pratar inte med varandra. Deras campingstolar står med flera meters bredd. De har valt att slå läger på avstånd från andra tält, nära det stängsel som varje van festivalbesökare vet kommer lukta piss redan första festivalkvällen.
Jag tar inte upp min mobil för att fotografera. Killarna gillar trots allt militärisk metallmusik. Jag viker av och ställer mig mot ett annat stängsel.
Tillbaka hos min vän återger jag vad jag sett, stryker under detaljerna med kraftuttryck för att göra min poäng oantastlig. ”En tydligare bild av självvald isolering, av rädsla för andra människor maskerad till hotfullhet, kan inte finnas. De väljer piss framför folk.” Det finns förstås tydligare bilder. Men jag tar vad jag kan för att övertyga min vän. Jag misslyckas. På kvällen tvingas jag följa med honom när Manowar intar stora scenen.
Efter några låtar vill vännen gå och jag berömmer mig för att han äntligen har förstått.
”Det lät för jävla illa bara”, säger han och vi är tillbaka på ruta ett.
Jag tänker att i natt ska jag pissa precis bakom killarnas tält, och inser att jag inte har en aning om vilka killarna är, att jag har dömt utan att veta. Precis som, just det, en sverigedemokrat. Men det gör ännu mer ont att jag är en lika fånig posör som den 57-årige mannen som står på scen och sjunger om heliga krig.
