Tre snubbar sitter på varsin ranglig solstol på ett hustak. En av dem drar ett bloss från en marijuanacigarett medan eftermiddagssolen penslar Kalifornien i ett rödglödgande skimmer.
Workaholics (säsongspremiär i dagarna) är tv-serien om Blake, Adam och Anders som är allt annat än intresserade av jobbet på telemarketingföretaget TelAmeriCorp. De går dit, stämplar in sina timmar och drömmer om något helt annat. Vad det nu är.
Tre douchekaraktärer utan mening och mål i en ytlig tv-serie som mest är tidsfördriv. Men inte enbart. För serien väcker också funderingar om samhället i stort. I en ekonomi där tillväxtens främsta urkälla är konsumtion, som i sin tur kräver arbete, vrider Workaholics på perspektiven. Den mördande tristessen i kontorslandskapet blir ventil för tankeutflykter om det riktiga livet – efter arbetsdagens slut. Workaholics är därför lika mycket en populärkulturell arbetskritik, en anti-arbetslinje i sitcom-förpackning.

I boken Den arbetande själen skärskådar den italienske teoretikern Franco ”Bifo” Berardi arbetslivets makt över människan. Han menar att en av kapitalismens starkaste processer handlar om att tämja den mänskliga själen, ”att inordna den i samhällsfabriken”. Förfrämligandet från arbetsplatsen existerar parallellt med en allt starkare identitet knuten till den. Företaget har blivit ”den plats som begäret riktas mot, ekonomiskt och psykologiskt”.
Vi är därför att vi jobbar. Varken mer eller mindre.

På den amerikanska – och svenska – arbetsmarknaden räcker det ofta inte längre med att bara sköta sitt jobb. Du ska brinna för företaget, dela dess värderingar och vara en del av en större kultur. Jobbet har blivit ett evangelium. Men karaktärerna i Workaholics accepterar inte spelreglerna. I stället separerar de effektivt arbetet från sig själva, ställer sig på tvären. Arbetets grådaskiga monotoni, med kopiatorns pipande ljud som fond, blir i Workaholics verklighetsflyktens viktigaste drivkraft. Blake, Adam och Anders möter förfrämligandet med att söka mening och självförverkligande utanför arbetets strama ramar. Till exempel genom att skramla ihop pengar till en svävare för hemmabruk.
Arbetsmarknaden handlar om så mycket mer än jobbcoacher och skriva-cv-kurser. Nu, mer än någonsin, behövs en debatt om jobbets villkor och organisering. Och ibland är en flippad sitcom den bästa påminnelsen.