Just nu pågår en inflammerad debatt om religion och yttrandefrihet med anledning av massakern på Charlie Hebdos redaktion, men också med anledning av det brutala religiösa förtryck som utövas av regimerna i Iran och Saudiarabien. Nästan alla som yttrar sig tar förstås avstånd från dödandet. Men hör jag allt fler säga, är det inte onödigt att provocera troende människor? Var det verkligen nödvändigt att publicera de där teckningarna på profeten? Kan vi inte låta dem få ha sin tro och sina drömmar ifred som Ann Heberlein uttryckte det i DN. Varför kränka det som för någon annan är heligt? Men om denna helighet och dessa drömmar innehåller vad vi anser vara förtryck och strider mot värderingar som för oss är grundläggande ska vi då tiga? Är inte då vår uppgift att använda ordet eller bilden för att visa hur felaktiga och skadliga vi anser dessa drömmar och denna tro är?

Det var inte så länge sedan som kristendomen och kyrkan utgjorde en avgörande maktfaktor i våra västerländska samhällen. Vår lott på jorden var bestämd av högre makter och med den borde vi nöja oss. Med upplysningen utsattes detta tänkande för kritik. Självklart kränktes människor av att det, som kyrkan lärt ut, nu ifrågasattes. Hur var det med treenigheten, var Jesus verkligen Guds son och kunde Maria föda honom utan hjälp av en pappa?
Det fanns till och med de som tvivlade på Guds existens. Vetenskapsmän kunde också visa att mycket av det som stod i Bibeln och predikades från predikstolar inte stämde. Detta var inte ofarligt och jag är idag tacksam för att dessa kritiker stod på sig och inte vek sig inför den religiösa makten. Dessa kritiker har befriat oss från ett liv styrt av synd- och strafftänkande, från skräcken för helvetet och annan vidskepelse. Mina kristna vänner läser också Bibeln på ett helt annat sätt idag.

Men fortfarande är religioner en dominerande och destruktiv maktfaktor i många samhällen. I Iran och Saudiarabien har islam samma makt som kristendomen en gång hade i vårt samhälle. Kvinnan är här, precis som i Bibeln, underordnad mannen. Den som ifrågasätter eller bryter mot sanningar eller levnadsregler som har stöd i Koranen riskerar sitt eget liv. Människor i dessa och många andra länder förhindras av religiösa dogmer och regler att själva bestämma hur de vill leva och med vem. Men även i dessa länder finns modiga personer, många av dem troende, som kritiserar förtryck och religiösa dogmer. Självklart måste vi stödja dem även om de kränker vad många fått lära sig är heligt.
Helighet stänger in och skapar tabun. Bakom heligheten lurar alltid intoleransen. Yttrandefriheten behöver färre tabun och mindre helighet. I Sverige slår vi genom en särskild lagstiftning vakt om yttrandefriheten. Den är inte helig, men vi bör inte med hänvisning till religionen begränsa den.