Per Sundgren skrev i Flamman den 5 februari om yttrandefrihet och religion. Det som saknades i den artikeln var ett tydligare maktperspektiv.
Att rita satirteckningar mot islam i Frankrike är att sparka nedåt. Att göra samma sak i Saudiarabien är att sparka uppåt. Den skillnaden är avgörande. Per Sundgren tog upp frågan om religion och yttrandefrihet men var inte helt tydlig med maktperspektivet. Om man inte är det riskerar man att hamna i liberal allmängiltighet och oförmåga att se konflikten mellan förtryckare och förtryckt.
Ska yttrandefriheten användas till att kränka det som för någon annan är heligt? Svaret är att politiska religioner ska angripas med ord och bild utan hänsyn till risken att någon blir kränkt. Några hädelse­paragrafer ska inte förebådas av självcensur på detta område. Religioner som gör anspråk på att styra de icke-troendes liv, genom att lägga sig i politiken, får vara beredda på att möta motstånd. Det är rättvist.
Omvänt blir satiren förtryckande om religionen som angrips har valt bort politik och makt. Då blir det fel att provocera troende människor. Munkar och nunnor som dragit sig tillbaka till sina kloster, eller Jehovas vittnen, vilkas tro förbjuder dem att utöva politisk makt, ska få ha sina drömmar och dogmer i fred. Och det oavsett om de är felaktiga eller skadliga i våra ögon.

Upplysningstidens religionskritik angrep den maktfullkomliga katolska kyrkan, noterar Per Sundgren. Det var politiskt och demokratiskt nödvändigt att bekämpa kyrkan, men det ledde till överdrifter och ”radikalism” senare, under franska revolutionen. Jakobinerna och vänstern hamnade i infekterade strider med prästerskapet, även det lägre prästerskapet som därigenom kunde dras över på kontrarevolutionens sida liksom vanligt folk som trodde på Gud. Religionen får inte bli en första rangens stridsfråga när den i själva verket är underordnad. Det ställer krav på satirtecknarna. Men krav är bra för konsten.