Jag håller med Marianne Berg, Siv Holma, Torbjörn Björlund et al. i Flamman nr 10/2015. Exempelvis när de skriver: ”Partiet borde alltså ställa krav på demokratiska rättigheter på arbetsplatserna, ökat inflytande över produktionens inriktning för de anställda, driva frågor om ett ökat inflytande för medborgarna över boendet, om hur man skapar ett folkligt inflytande över näringspolitiken så att vi kan förhindra att vårt land plundras på naturtillgångar samtidigt som människor tvingas att överge landsbygden, med mera. Partiet borde kräva ökat folkligt inflytande i en lång rad frågor.”
Jag tror att den ambitionen går att kombinera med att som Etzler skriver ”prioritera och strategiskt välja politiska strider”. För det måste göras, vi kan inte spreta åt en miljon håll och förvänta oss bättre valresultat. Prioritering bör dessutom sammanvävas med vetenskapligt underbyggd politisk kommunikation, där budskapen kan paketeras på ett så effektivt sätt som möjligt.
Ett sådant val jag vill göra är att ha arbetsmarknaden som huvudfokus. Den frågan fungerar samtidigt som ingång till socialism. Jag menar att ett sådant fokus redan har blivit bättre uppmärksammat, som när partiföreträdare oftare än tidigare besöker arbetsplatser i konflikt med arbetsköpare. Arbetsmarknaden har också den fördelen att nästan alla Vänsterpartiets frågor kan belysas genom den. Socialism, utökad demokrati, arbetsrätt, grön omställning, feminism, antirasism. Huvudfokus blir då som en lins där alla frågor kan ”ses igenom”.
Frågan kan också belysas tydligare av kommunal- och landstingsråd genom att alltid sätta de anställda i främsta rummet. Det är ett tragiskt faktum att arbetsvillkoren för såväl kommunalt som landstingskommunalt anställda skiljer sig ganska lite åt när olika kommuner och landsting jämförs. ”Rött styre” som i Malmö skiljer sig inte nämnvärt från ”blått styre” som i Landskrona, för att ta ett exempel. Det måste det bli ändring på, och sextimmarsdagen på vissa håll – om än otillräcklig – är ett litet steg i rätt riktning.
