Försvaret för alliansfriheten och motståndet mot svenskt Nato-medlemskap har kommit igång och börjat organiseras. I senaste laget, kan det tyckas. En smyganpassning till Nato-strukturerna har pågått under något tjugotal år, allt sedan kalla kriget definitivt var över.
Nato upphörde då inte att existera, vilket hade varit ett logiskt steg för en försvarsallians som hade fullbordat sin mission, med seger i facit. Men segraren bytte fot och gick på offensiv. Vaksamheten i den svenska opinionen var inte den bästa. Den militära och politiska eliten ville vara med på segertåget och fick härja rätt obehindrat.
Vänstern hade ingen bra strategi i detta läge. Den framhärdade i sin sedan länge förlegade försvarsnegativism och bidrog verksamt till att undergräva den militära alliansfriheten. En vacker dag var folkförsvaret, territorialförsvaret, neutralitetsvärnet borta. Yrkesarmén stod parat att kriga i främmande land.
Visst kan man tala om en baksmälla. Militaristerna tog försvarslösheten som en förevändning för att spela ut Nato-kortet. Men delar av vänstern hängde inte med. De spred myten att en ”smyganslutning” till Nato redan var ett faktum, att alliansfriheten var en chimär. Men någon kraftfull paroll såg man inte till på den kanten. ”Sverige ut ur Nato”?
Den skulle knappast kunna samla en folkmajoritet, helt enkelt därför att den är så verklighetsfrämmande.
Ty anpassning är inte detsamma som anslutning. Det finns mycket i pågående samverkan mellan Sverige och Atlantpakten som är diskutabelt. Men ett medlemskap skulle göra saken oändligt mycket värre. Anpassningen kan motas och vridas tillbaka. Ett medlemskap vore i praktiken definitivt, oåterkalleligt.
Försvaret för den faktiskt existerande alliansfriheten är nyckelfrågan. Motståndet mot Nato-medlemskap är medlet. På dessa två grundvalar kan man bygga en folkrörelse, resolut riktad mot försöken att göra Nato-medlemskapet mer eller mindre oundvikligt och framställa Sveriges strävan att stå utanför krigshandlingar som passé.
En sådan folkrörelse får inte vara snävt partipolitisk; det handlar inte heller här om en vänster- eller högerfråga. Ska en sådan rörelse få kraft att påverka, måste den ha stöd hos de stora delar av svenska folket som traditionellt slagit vakt om den militära alliansfriheten, det vill säga inom fackföreningar, bland centerpartister och socialdemokrater samt hos borgerliga försvarsvänner. Men det som kallas vänstern utanför dessa kretsar måste också ingå i ett försvar för alliansfriheten.
Nato-medlemskap i nuläget och för överskådlig tid skulle vara klart riktat mot Ryssland, och Sverige skulle i så fall få denna makt som en utpekad fiende. Detta ligger inte i svenskt intresse. Men det ligger heller inte i svenskt intresse att försköna Rysslands internationella agerande, att till exempel förminska eller sudda bort dess roll i det ukrainska dramat.
Sådan missriktad russofili eller rentav sovjetnostalgi kan bara kompromettera medlemskapsmotståndet. Sverige som stat och nation har ingen anledning att ta ställning i motsättningen mellan den svaga ryska makten och den starkare atlantiska. Alternativet till Bryssel och Washington kan aldrig heta Moskva.
Vänstern bör inte upprepa tidigare misstag. Praktisk fredspolitik betyder försvar för alliansfriheten. Den betyder också förstärkt militär förmåga.
Anmärkning. Författaren är en av redaktörerna till antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (Celanders 2014) och en av utgivarna av sajten alliansfriheten.se.
