Vi började med att delta på det årliga högtidlighållandet av de svenska Spanienfrivilliga vid La Mano-monumentet på Södermalm. Jag tyckte som 16-åring, och tycker än idag, att de är de största hjältar Sverige någonsin skådat. Att vid ett så tidigt stadium se fascismens fara och viga sitt liv åt att bekämpa den med vapen i hand är ingen självklarhet. Långt ifrån. 

    Mats och jag var rörda av talen och diskuterade vilt på väg till samlingsplatsen för demonstrationståget som skulle gå mot Kungsträdgården. När en äldre man bad oss att gå i fanborgen och bära var sin fana visste vår stolthet inga gränser. Vi, kompletta nykomlingar, skull få bära varsin av de vinröda fanorna. Det kändes nästan overkligt spännande. Först många år senare förstod jag att att vi fick bära fanan bara därför att det saknades folk. 
    Men sedan den dagen är jag för evigt fast i det politiska engagemanget – den som verkligen förstått sakernas tillstånd kan inte sedan få det osett. Det är – om man vill – medvetenhetens förbannelse. Eller mer positivt uttryckt – en välsignelse att för evigt kunna se verkligheten bakom makthavarnas ord om demokrati och frihet medan de arbetslösa, tiggarna, krigens offer, miljöförstöringen och kvinnoförtrycket radas upp inför ögonen. Och med det kommer plikten att försöka göra något åt det. Idag, den första maj känns den plikten inte alls tung. Över hela världen samlas sådana som vi, i massiva demonstrationståg för en bättre och rimligare värld. Det känns tryggt. 
    När Mats och jag sedan gick i tåget var vi båda chockade av hur stort det var. Vi hade hört att vänstern i princip var utraderad – våren 1989 rådde Fukuyama-feber över hela landet, ni vet den amerikanske filosofen som likt Candides lärare i Voltaire bok hävdade att historien hade nått sitt slut – sin höjdpunkt. Något bättre och mer avancerat än västerländsk kapitalism var omöjligt att tänka sig – och när vi såg tusentals efter tusentals människor välla fram i tåget fick vi nypa oss i armen. Vänstern fanns ju visst!
    Sedan den dagen har 1 maj varit en dag av stolthet, tillhörighet och framtidstro. På 1 maj känner jag mig stolt över att tillhöra en rörelse som har kämpat för människans rätt i mer än 100 år. Jag känner att jag hör till, för aldrig ser vi annars så många vänsteranhängare på en och samma plats. Och jag känner framtidstro, för när de röda fanorna smattrar i vinden – i bästa fall mot en klarblå himmel och strålande sol – då känns det för en dag som att jorden redan blivit vår. Att vi faktiskt kan vinna. Att vi tillhör framtiden. På första maj ser vi framåt, även när den politiska vardagen är motig.

Kamrater, första maj ger oss bränsle att fortsätta kampen ett år till.

Kamrater, 1 maj är inte en allmän politisk vänsterdag. 1 maj är arbetarklassens dag. Jag säger det igen – det är arbetarklassens dag. Varför är just detta viktigt att betona i dagens politiska klimat? Jo, för att det är ett begrepp och ett perspektiv som försvinner mer och mer, både från den politiska debatten i allmänhet och – faktiskt – också från det vi kallar vänsters vokabulär. 
Vi får inte glömma att tala om klasser och klasskampen. De orden är vår historia, bakgrund och identitet – vårt skelett om man så vill. Utan den är vi vilsna, utan kompass, och kan hamna var som helst i politiken. Vi vet idag att det finns många aspekter av samhället som de orden inte täcker in men det är ingen anledning till att överge dem. 
    Hur kan man sammanfatta klasskampen? Ett sätt är att tala om kampen om överskottet. Det sätter fingret på att det i alla tider har det funnits en kamp om det sammanlagda överskottet av de producerade varorna och tjänsterna i samhälle. På feodaltiden betalade bonden dyrt med sin arbetskraft – också i Sverige även om de svenska bönderna var fria i jämförelse med till exempel de livegna franska bönderna. Idag betalar de arbetande med stora delar av värdet av sitt arbete som går till andras privata vinster. 
    I Sverige har vi ju till och med sett till att skattepengar avsedda för skola, vård och omsorg går till att öka det privata kapitalets vinster – en variant som inte ens USA har infört. Till och med på denna basala – offentliga – nivå går arbetet förlorande mot kapitalet. 
    Det borgarna kallar skattetrycket – det vi kallar skatteuttaget har sänkts från 60 procent på 1990-talet till lite mindre än 50 procent idag. Det är väldigt mycket pengar som genom direkta skattesänkningar och olika ”avdragslösningar” (jobbskatteavdrag, RUT, ROT osv) har flyttats från det offentliga till det privata. Det ger enorma konsekvenser i vår offentliga sektor och det är framför allt här vi ska söka orsakerna till underbemanningen i sjukvården, äldrevården och till och med de höga arbetslöshetssiffrorna. 
    Det är sån omfördelning av överskottet som den borgerliga regeringen har sysslat med i åtta år och som – det ska erkännas – socialdemokratiska regeringar till viss del började med redan på 1990-talet.

Kamrater, det är dags att bli tydligare med att skattehöjningar krävs för att allas välfärd ska kunna garanteras!

Kamrater, en vänster utan klassperspektiv är inte en vänster överhuvudtaget. Det som definierar oss som vänster är vår grundsyn om motsättningen mellan arbete och kapital. Även om vi inte talar om klasserna så existerar de, likväl. De som arbetar och de som äger har olika intressen och står på olika sidor i kampen om överskottet. 
Vad händer i ett samhället där klassmotsättningar sopas under mattan? Motsättningarna tar sig andra uttryck. Istället för att vända sig mot den rikaste procenten som äger hälften av jordens resurser för att se var resurserna tar vägen vänder sig många frustrerade svenskar idag sig mot flyktingar och invandrare och menar att de är ansvariga för den allt sämre välfärden och den höga arbetslösheten. 
    I ett läge där ojämlikheten i Sverige och världen konstant ökar – den franske ekonomen Thomas Piketty talar om att vi snart är tillbaka på 1800-talets nivåer – talas det mer och mer om invandringens kostnader. Det är bland annat resultatet av frånvaron av klass i politiken. När partierna trängs i mitten och inte tar sin utgångspunkt i människors vardag söker många människor andra – felaktiga – lösningar på krisen. 
    Så har det varit i alla tider. När kapitalismen krisar utmanas den av olika krafter. Och vänstern måste komma ihåg att den inte är ensam om att utmana status quo. Fascismen finns där också, redo att servera sina enkla lösningar, sina syndabockar och sitt människoförakt.
    Kamrater, vi ska inte sticka huvudet i sanden. Vi vet att idag tilltalas delar av arbetarklassens väljare av Sverigedemokraternas budskap om att det är ”invandrarnas fel”: arbetslösheten, de låga pensionerna, brottsligheten, fifflet i samhället. Allt sätts på kontot för människor som kommit till Sverige från andra länder. Också här i Degerfors – på klassiskt röd mark – röstade 16 procent på Sverigedemokraterna i senaste riksdagsvalet. 
    Vi vet att det dom säger inte är sant. Men har vi varit tillräckligt tydliga med vad våra lösningar är? Har vi talat tillräckligt om problemet med fattigpensionärerna? Har vi sett de arbetslösa unga pojkarna – som det oftast handlar om när det gäller Sverigedemokraterna – på landsbygden som en resurs för samhället? Har vi tagit deras oro på allvar? Jag säger inte att detta ensamt skulle lösa problemen med rasismen i samhället. Men det är en förutsättning för att börja göra det. 
    Jag vill hävda att vänstern i stor utsträckning inte har gjort det hittills. 
    Vi har inte tillräckligt fokuserat på en välfärd för alla och pensioner att leva på. Vi har inte tagit människors oro för arbetslösheten och sjukförsäkringarna på tillräckligt allvar. Vi har inte tillräckligt kunna stilla människors oro för framtiden och vi har inte kunnat erbjuda en politik som de känner igen sig i och vill se genomförd. Där har vänstern sin största utmaning i framtiden.
Det är bra att vänstern lyfter fram att alla måste arbeta på lika villkor i Sverige men det kan göras ännu tydligare. När Alliansregeringen tillsammans med Miljöpartiet öppnade för arbetskraftsinvandring i icke-brist-yrken, och dessutom gjorde arbetstagarna beroende av sina arbetsgivare, skapade de ännu en möjlighet för lönedumpning i Sverige. Den som är beroende av sin arbetsgivare för att få stanna i landet kräver inga kollektivavtal. Det säger sig självt. 
    Sverigedemokraternas enkla svar lever på människors oro och rädsla. Därför är det bästa svaret på deras utmaning att bygga ett starkare, tryggare och rättvisare samhälle. Ett samhälle där pensionerna går att leva på och där unga kan få ett jobb, oavsett var de bor i Sverige eller vilken bakgrund de har. Vänsterns lösningar alltså. Det handlar om att förmedla det budskapet på ett riktigt sätt. Det är inte enkelt men det är vår skyldighet att försöka. Alternativen förskräcker.

Kamrater, det första steget i att mota Sverigedemokraternas framfart i svensk politik är en tydlig politisk satsning på trygghet, arbete och välfärd.

Kamrater, även om det kan tyckas som att vår samtidsdebatt stundtals är radikal är den det bara i de frågor som den brittiska sociologen Anthony Giddens en gång rekommenderade Tony Blairs New Labour att vara det: att i princip acceptera nyliberalismen men att påvisa sin skillnad mot högern i frågor som inte rör ekonomin direkt och som inte kostar pengar, identitet och moral. 
    Alla partiers ideologier – utan undantag – förskjuts åt höger och samhällsdebatten blir därefter. Den som vill ett annat samhälle hånas och minsta skattehöjning nagelfars av media och omgivning som vore det rena revolutionen. Hela det samhällsbygge och den välfärdsutbyggnad som har skett under efterkrigstiden förklaras som omöjlig att göra om. Samhället och politiken kan idag inte ens tänka sig att bidra till att de byggs fler bostäder. Om Dagisreformen inte hade genomförts på 1950- och 60-talen hade den idag förklarats som omöjlig. Nu gäller inte kollektiva lösningar längre, skattesänkningarnas tid som lösning på allt har präglat de senaste åtta åren med Alliansregering. 
    Vi har en socialdemokratisk regering som trots goda omfördelande ambitioner i budgetarbetet och faktiskt några skattehöjningar inte klarar av att gjuta hopp i landet, inte kan skapa framtidstro och inte lösa samtidens stora sociala och miljöproblem. 
    Det är lätt att hamna i en position som alltid klagar på socialdemokratin, vad de än gör. Men det har varit annorlunda! 
    Jag tog med mig Arbetarrörelsens efterkrigsprogram hit idag. Det färdigställdes 1944 av socialdemokrater under ledning av Ernst Wigforss. Det programmet skulle idag hudflängas som sovjetiska tankegångar av programledarna på Agenda och borgerligheten. Långt in i socialdemokraternas egna led är tankegångarna idag helt främmande. Ja, till och med i Vänsterpartiet skulle de uppfattas som för radikala att gå till val på.

De tre huvudpunkterna i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram är:

1. Full sysselsättning
2. Rättvis fördelning och höjd levnadsstandard
3. Större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet.

Smaka på de kraven igen. Se på språket och fundera på om det finns en enda politisk kraft som driver de kraven idag. Fundera på hur de skulle tas emot om de drevs idag.
    Två citat från prrogrammet:

”Till dessa mål hör att varje samhällsmedlem får möjlighet till nyttigt arbete. Ingen arbetsför man eller kvinna skall mot sin vilja behöva vara utan sysselsättning längre tid än som erfordras för övergång från en verksamhet till en annan samt för utbildning och omskolning.”

”Hela folket i arbete är första målet för vår ekonomiska politik. Penningväsen och offentliga finanser, prispolitik och lönepolitik, enskild och offentlig företagsamhet – allt skall tjäna till att bereda full sysselsättning åt arbetskraft och materiella produktionsmedel.”

1944 kunde samhället sätta – och på relativt kort tid också uppnå – så högt ställda mål. Varför skulle det behöva vara annorlunda idag? Vi har idag mer och bättre teknik, mer kunskap och bättre förutsättningar för att genomföra en sådan politik. Istället går utvecklingen i motsatt riktning. Varför skulle de vara omöjligt med full sysselsättning? Det som saknas är politisk vilja. 
Jämför också Efterkrigsprogrammets målsättning med Löfven-regeringens målsättning om EU:s lägsta arbetslöshet. Mer än så ska man kunna kräva av en socialdemokratisk regering värd namnet. Här finns också mycket mer för vänstern att göra, kampen mot arbetslösheten måste högre upp på dagordningen.

Kamrater, det är dags för en politik som sätter kampen mot arbetslösheten i första rummet. Inget annat mål än full sysselsättning är värdigt en vänsterregering!

Kamrater, Sverige byggdes starkt genom en stark industri och en stark offentlig sektor. Inte genom låglönejobb inom tjänstesektorn. Det här insåg en gång i världen också borgerligheten. Den gamle högerledaren Gösta Bohman brukade säga att ”en ekonomi kan inte fungera om vi försöker leva på att tvätta varandras kläder”. Den före detta chefsekonomen för TCO, Roland Spånt, har i en rad intressanta artiklar pekat på hur fel den moderna borgerligheten har i sin skattemässiga gynnande av lågproduktiva tjänstearbeten på bekostnad av bygg-, industri- och välfärdsjobb. Effekterna på ekonomin uteblir. Arbetslösheten biter sig fast.
    Kvar blir alltså den ideologiska värderingen av hur skattepengarna bäst ska användas. När fritidsgårdar läggs ned, lärare får sämre betalt och äldrevården förfaller är det då så konstigt att det finns politiker som vill prioritera det före att vissa ska få halva priset på städhjälp hemma och barnpassning? De pengar, som de slipper betala i skatt, skulle ju kunna ha gjort bättre nytta någon annanstans.
    Det är viktigt att den svenska industrin får en regering med en industripolitik värd namnet. Också här är det viktigt att regeringen vågar satsa rejält på byggandet av nya bostäder, investera i infrastruktur och välja bort den borgerliga vägen. En stark offentlig sektor och en stark industri är inte varandras motsatser, på många sätt förutsätter de varandra.

Kampen mot den europeiska – och svenska – åtstramningspolitiken är vänsterns viktigaste politiska uppgift just nu. Den går in och förstärker alla andra problem, som den växande rasismen, arbetslösheten och löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Vad vi ser med vänsterns framgångar i Grekland, Spanien och Irland är starten på ett folkligt uppror mot eliten och den ekonomiska politik som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har fört de senaste decennierna. 
    Vänsterns budskap måste vara ett tydligt alternativ – med massiva satsningar från samhällets sida för att få hjulen att rulla igen. I denna avgörande fråga syns ännu ingen stor skillnad mellan Stefan Löfvens S-MP-regering och Fredrik Reinfeldts Alliansregering.
    I Grekland och Spanien är idag mer än 50 procent av ungdomarna arbetslösa. De emigrerar i massor för att hitta arbete. I Sverige är arbetslösheten lägre men vi har också här mycket stor ungdomsarbetsöshet. I mars i år var den 23 procent. Ungefär var fjärde svensk ungdom som söker arbete står alltså utan. 
    Det här är vänsterns största utmaning just nu. Att lansera en ekonomisk politik som faktiskt gör skillnad för människor. Som skapar arbete åt alla, en lön att leva på och en välfärd åt alla. Det här ansågs under lång tid vara självklarheter i stora delar av Europa men är det inte längre. 
    För att åstadkomma detta krävs att vi i samhället börjar prata om skattehöjningar igen. Det krävs att vi börjar se statens roll i ekonomin som aktiv och inte bara en passiv betraktare som ”kan skapa förutsättningar för företagande”. Det krävs att samhället börjar spendera i stora satsningar på bostadsbyggande över hela landet, satsningar på infrastruktur och på omställning till ett hållbart ekologiskt samhälle.

Kamrater, kampen mot åtstramningspolitiken är vår tids viktigaste politiska fråga!

Det är första maj och första maj är också den internationella arbetarklassens högtisdsdag. Vi måste börja våga tala om imperialismen och krigen igen. Vi måste brännmärka de senaste decenniernas krigspolitik i mellanöstern och Afrika – den så kallade humanitära imperialismen har lett en hel region in i absolut kaos, instabilitet och elände. 
    Från det tidiga 1990-talets Afghanistankrig till det särskilt förödande Irak-kriget 2003 och det senaste fiaskot i Libyen 2011 har resultatet av de USA-ledda anfallskrigen för regimskifte varit katastrofalt. Det katastrofala kriget i Syrien – från början med massiv inblandning av stater utifrån – har också förvärrats av de tidigare krigen i regionen. 
    Vänstern måste vara en kraft för fred och säkerhet. Det är inte vänsterns uppgift att verka för fler krig i en region nedstörtad i eviga krig. Hyckleriet i att kriga tillsammans med medeltida diktaturer som Saudiarabien mot andra länders regimer för demokrati måste avslöjas. Här behövs en modig vänster, som i konfliktsituationer står upp för långsiktiga förhandlingslösningar och kamp för en fredlig samvaro istället för den rådande krigspolitiska doktrinen. 
    Det blåser hårt för den som går emot den rådande krigshysterin. När jag själv ställde upp i P1:s debatt med vänsterdebattören Andreas Malm om Libyen-kriget kändes det som jag var i princip ensam i Sverige om att ifrågasätta riktigheten i kriget. En massiv majoritet i riksdagen stod bakom krigsinsatsen, endast Håkan Juholt uttryckte viss tvekan, något som snabbt utnyttjades för att ytterligare försvaga hans utsatta position. En ”support our troops”-anda spreds i Sverige av de stora massmedierna. 
    Nu är det tyst bland de som hetsade fram kriget. En auktoritär men fungerande stat har störtats och ersatts med fullständigt kaos och inbördeskrig. De mest reaktionära rörelserna som existerar i området, IS och Al Qaida, har fått starkt fotfäste och torterar och förslavar människor av annan tro eller härkomst. Infrastruktur är slagen i spillror. Vem tar politiskt ansvar för Sveriges medverkan i detta? Vem tar lärdom till nästa gång krigstrummorna ljuder?

Kamrater, det är dags att säga tydligt nej till krigspolitiken!

Allt det som vi EU-motståndare varnade för inför EU-omröstningen har blivit sant. En del saker har blivit värre än till och med vi kunde föreställa oss. ”Det demokratiska underskottet” är monumentalt och så illa är det nu att Tyskland och byråkrater från ECB och IMF styr andras länders ekonomiska politik med diktat. Vanliga medborgare har i princip ingen påverkan på viktiga politiska beslut som fattas i Bryssel. 
    Det står nu klart för alla sansade bedömare att en en politisk och ekonomisk union utan gemensamma regler kring socialförsäkringar, arbetslöshetsersättningar, löner och pension är en omöjlig tanke. Det leder inte bara till lönedumpning och framväxten av ett nytt extremt låglöneproletariat som reser från land till land med erbjudandet om billigast möjliga arbetskraft utan också till obalanser i hela den europeiska ekonomin med extrema kriser i länder som Grekland, Irland och Spanien som följd. Att länder som Rumänien fullständigt struntar i sitt sociala ansvar för sina medborgare leder till att det nu finns mer än 4 000 tiggare över hela Sverige. Snart finns inte en enda plats kvar utan tiggare utanför den lokala mataffären. Att det är något fel på ett ekonomiskt och politiskt och ekonomiskt system som skapar den typ av extrem fattigdom borde vara klart för alla. Ändå handlar samhällsdebatten inte alls om vad vi ska göra åt grundproblematiken – fattigdomen och den extrema kapitalismen.
    Dessutom – där EU faktiskt skulle kunna spela en positiv roll vägrar de politiska ledarna bestämt att göra det. Inför en flyktingkatastrof av gigantiska mått satsar EU på att stänga sina gränser och låter några få medlemsstater ta allt ansvar för flyktingmottagandet. Erbjudande om skydd för flyktingar från krig och förtryck är en angelägenhet för alla EU-länder men istället handlar diskussionerna om hur Fästning Europa ska tätas till ännu mer. Och under tiden dör båtflyktingarna på vattnen mellan Afrika och Italien. 
    Den vänster som säger sig vilja utveckla EU till en union med kamp för sociala rättigheter som huvudmålsättning har minst sagt mycket att bevisa. Finns det ett enda sådant progressivt förslag att ta ställning till i en politisk församling? Finns det någon politisk kraft som skulle kunna genomföra en keynesiansk ekonomisk politik mot arbetslösheten med ECB som motor? Jag kan inte se en tillstymmelse till sådana konkreta förslag. Och med tanke på att sådana beslut – om att förändra hela unionens inriktning – måste fattas med konsensus. Kan det sägas vara realistiskt?
    Istället bör vänstern återgå till en tydlig EU-motståndslinje där utträdeskravet drivs aktivt. Det finns ingen anledning att så långt efter folkomröstningen ligga lågt med politiska krav av taktiska skäl.

Kamrater, vänstens EU-motstånd måste vara tydligt!

Kamrater, nu flyger USA-imperialismens flygvapen över Norrbotten. Av vår neutralitet och alliansfrihet finns snart inget alls kvar. Likt historien om skräddaren så bidde det till slut ingenting. Av den anledningen driver nu Nato-anhängarna upp sin argumentation och hävdar att vi lika gärna kan gå med, för att så att säga njuta av fördelarna när vi redan har nackdelarna. Här måste vänstern våga sig på ett klart och tydligt: nej! Nej till det så kallade värdavtalet som tillåter Natotrupper på svensk mark och nej till utredningen om Nato-medlemskap som borgarna nyss tvingade fram av S och MP i försvarsöverenskommelsen. 
    Till sin kampanj lägger nu borgerlig massmedia massiva överdrifter om ryskt hot mot Sverige, senast i veckan lyftes en brittisk så kallad expert fram i Dagens Nyheter som ansåg ”att Ryssland kan ingripa militärt mot Gotland inom två år”. De här uppgifterna prövas inte kritiskt utan förs vidare av tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som sanningar. Propagandan har ett syfte och det är att dra in Sverige i Nato. 
    Men ett Nato-medlemskap är det sista som Sverige behöver idag. Just på grund av de skärpta motsättningarna mellan Ryssland och Nato är det viktigt att det finns länder som inte är indragna i den direkt konflikten vid krigshot. Rysslands uppfattning om att bli inringade av Nato – något Reagan lovade Gorbatjov inför murens fall aldrig skulle ske om Rysslands släppte greppet om sina satellitstater – skulle förstärkas ytterligare och Sverige skulle bidra till ökade spänningar i regionen. Rädslan av att bli utpekade som Putin-megafoner får inte hindra oss att säga som det är. Det är för tillfällets borgerlighetens strategi att använda sig av Kalla krigets retorik igen. 
    Den som inte vill inordna sig under USA-imperialismens intressen och Natos fålla är per definition för Putin-regimen. Men det är alls inte sant. Det går utmärkt att påpeka det okloka i dagens expansionspolitik från Nato sida samtidigt som man kritiserar Putins regim för annekteringen av Krim och inblandningen i konflikten i Ukraina. Vänstern måste vara modig nog att ta den debatten, ingen annan kommer att göra det.

Kamrater, vänstern är den viktigaste kraften i kampen mot Nato-medlemskap!

Kamrater, kapitalismen är ohållbar i längden. Rovdriften på människor och miljö är nu så stor att om den inte stoppas hotas vår möjlighet till överlevnad på den här planeten. Och Fukuyama kommer att få fel fler gånger – igen och igen och igen kommer upproren mot det rådande att skaka eliten. Historien är inte slut. Vi lever inte i den bästa av världar. 
När jag står och talar för er här idag känner jag samma glädje i bröstet som jag gjorde den där lite mulna 1 maj-dagen 1989. Jag känner att i hela Sverige och över hela världen så finns det människor som tänker som vi. Att människovärde går för pengars rätt. Att de som arbetar ska vara de som styr utvecklingen i samhället. Att alla ska ha samma möjligheter att utvecklas och ha samma rättigheter i samhället.

Kamrater, leve 1 maj! Leve socialismen!