Inte gå under

Malin Hedin.
Norstedts förlag, 2015.

I Jan Troells film Ole, dole, doff finns en scen som ger mig mardrömmar. Filmen handlar om mellanstadieläraren Sören Mårtensson. Han har svårt att få ordning på eleverna. När det är stoj och stim i klassrummet säger han antingen till med för låg röst eller tar i för mycket och ger eleverna örfilar. I den här scenen går Sören på ett fält med barnen. Det snöar ute och eleverna kastar snöboll. Plötsligt träffas Sören i nacken. ”Låt bli det där”, mumlar han. Men eleverna fortsätter att kasta mot honom och kameran zoomar in deras obarmhärtiga ansikten. Man känner inpå bara huden hur förnedrad Sören är – av små skitungar. När han sedan pratar om händelsen med en kollega utbrister han: ”Felet med mig är att jag ställer mig på elevernas sida mot mig själv.”
Det är en förskräcklig bild av läraryrket. Sören vacklar mellan moderna krav på en demokratisk uppfostran och traditionella auktoritetsprinciper. Ett dilemma vi känner igen från dagens skoldebatt. Kruxet är att Troells film är gjord 1968. Det gör att man kan fråga sig om inte läraryrket alltid varit i kris i någon bemärkelse. I alla fall en lång tid.

Jag kommer vid flera tillfällen att tänka på Ole, dole, doff och just den där scenen när jag läser Malin Hedins nyutkomna roman Inte gå under. Den handlar också om ett läraryrke i kris och mycket känner man igen. Elevernas fötter på borden, glåporden som virvlar runt i klassrummet, föräldrarna som ifrågasätter. Här skildras läraryrket som ett hårt jobb – och inte bara på grund av villkoren – utan som ett hårt jobb i sig. Lärarna står på en scen hela dagarna och de måste ständigt sätta upp sina ansikten som sköldar mot eleverna.
Det som jag däremot inte känner igen från filmen – eller från någon annan skildring heller för den delen – är själva skolan. När boken börjar har huvudpersonen Mirjam precis fått sin första tjänst som lärare i en mindre svensk stad. Det är en ”FN-certifierad” friskola hon ska jobba på med kalkade golv i granitkeramik och en vitskimrande skylt med ett mörkhyat barn på. Biståndsresor har utlovats. Men det är bara en fasad. För inuti skolan står biblioteket tomt, kurator saknas och mentorseleverna får inte det stöd de har rätt till. Dessutom visar sig biståndsresorna vara en bluff för att skolan ska kunna mjölka pengar ur systemet. Ironiskt nog dimper nyheten ner om att fasadutbildningarna finns i verkligheten (Dagens Nyheter 29/3) medan jag läser. Fast då handlar det om naturbruksgymnasium som tar bort maskinförarutbildningar (men behåller pengarna för dem).
Det finns mycket som jag retar mig på i Hedins roman. Till exempel är den skriven i en lite pratig och långrandig stil. Inte heller lyckas Hedin fånga elevernas sätt att uttrycka sig, vilket gör att skolmiljön känns lite gammaldags. Dessutom är personpsykologin i boken ganska grund.

Det som ändå gör Inte gå under till en bra roman i slutändan är skildringen av lärarkollektivet. I snacket i personalrummet, i mötena med lärarfacket och i beskrivningen av hur Mirjam rätar på ryggen när hennes elever gör en bra redovisning.
En annan sak som Hedin gör bra är att hon låter skolans ägare Elsie Sundborg vara en frånvarande närvaro genom hela boken. Sundborg betraktar skolan som sin guldkalv men visar inget intresse för själva verksamheten. När lärarna hotar med att gå ut i media och berätta hur det står till på skolan skickar hon ett hot om stämning. Detta kan förefalla som en överdrift för fiktionens skull men faktum är att meddelarskyddet inte gäller på friskolor. Likaså kan pedagogiska metoder (eller snarare bristen på dem) betraktas som företagshemligheter.
Och det är någonstans här som Inte gå under blir en riktigt intressant roman. I skarven mellan skildringen av det (i sig) hårda läraryrket och en alltmer ofri friskolevärld uppstår nämligen en helt ny sorts roman. Inte gå under är knappast den första romanen som skildrar läraryrket. Däremot är det den första romanen som skildrar hur läraryrket håller på att proletariseras. För det Hedin har skrivit är en arbetarroman i lärarmiljö. En miljö som förr var själva sinnebilden för den trygga medelklassen.