Ukraina: Gränslandet 

Anna-Lena Laurén & Peter Lodenius.
Atlantis, 2015.

”Det här kriget är fullt med maskerader och dimridåer”, konstaterarar Anna-Lena Laurén. Hon är Rysslandskorrespondent för Svenska Dagbladet och finlandssvenska Huvudstadsbladet, och lämpad som få att demaskera propagandan och skingra dimslöjorna kring Ukrainakonflikten. Hon har förstahandskunskap om hela händelseutvecklingen, hon har åkt skytteltrafik mellan Moskva, Krim, Kiev och andra ukrainska städer, hon har mött människorna, framför allt har hon ambitionen att se och lyssna, och att förmedla hela bilden i all dess komplexitet.
Hennes medförfattare Peter Lodenius, tidigare mångårig redaktör för finlandssvenska vänstertidskriften Ny Tid, är en intellektuell med stor integritet, en lärdomsgigant med omfattande kunskaper om Ukraina. För tio år sedan gav han ut den faktaspäckade boken Ukraina: I Europas mitt.

Laurén och Lodenius varvar dagsaktuella reportage, från Majdan, Krim, östra Ukraina, med mer analytiska bakgrundsartiklar. Det går inte att ta miste på författarnas strävan att teckna en djuplodande och mångfacetterad bild av konflikten som går bortom ideologiska skygglappar och förutfattade politiska uppfattningar.
Men ändå saknas det inte tunga invändningar.
Att sätta likhetstecken mellan Europa och EU är inte bara direkt felaktigt utan har också en uppenbar ideologisk slagsida. Det kan vara förståeligt att många av ukrainarna, särskilt i landets västra delar, hyser överdrivna förhoppningar knutna till ett EU-medlemskap, men Lauréns och Lodenius naivitet är förvånande.
EU som en garant mot korruption är ett dåligt skämt. Unionen är ett ormbo av korruption, både bland de gamla medlemmarna där skandaler exploderar med jämna mellanrum, och de nya som Rumänien och Bulgarien – och det är väl i den divisionen som Ukraina skulle få spela (i en avlägsen framtid) – där korruptionen snarare har förvärrats genom medlemskapet.
Utvecklingen i Ungern visar att också demokratins ställning kan vara vacklande i ett medlemsland.
Inte heller leder ett EU-medlemskap automatiskt till välstånd och tillväxt. Hierarkin inom unionen är i stort sett intakt, de rika länderna fortsätter att vara rika, de fattigare står kvar bak i kön.

Oron i östra Ukraina för konsekvenser av ett medlemskap är definitivt berättigad, och inte ett utslag av Sovjetnostalgi eller kärlek till Putins Ryssland, vilket Anna-Lena Laurén förtjänstfullt redogör för. Hon kunde gott peka på exemplet Polen, som annars idealiseras hejdlöst i framför allt västra Ukraina. Som medlem i EU har Polen plågats av kronisk massarbetslöshet, massiv avindustrialisering och absurd regional ojämlikhet. Här finns vinnare och förlorare, och i Donetsk har man sina farhågor om i vilken kategori man riskerar att hamna.
Den översvallande kärleken mellan Polen och västra Ukraina är för övrigt av mycket nytt datum. Många polacker som jag har talat med uttrycker stark skepsis till sina politikers helhjärtade stöd till en ukrainsk regering som reservationslöst hyllar nationalister som är skyldiga till etnisk rensning i gigantisk skala och folkmord på kanske så många som 100 000 polacker.
Jag medger själv att jag mot bakgrund av min egen familjehistoria, många blev förföljda och mördade av ukrainska nationalister i andra världskrigets inledningsskede, har förutfattade meningar. När jag hör att Ukraina vill ”vända sig mot väst” går det kalla kårar längs ryggraden.

Peter Lodenius redogör på djupet för EU:s roll, och kan inte annat än konstatera att EU:s agerande var klumpigt, inkonsekvent, och aggressivt och att unionen har del i ansvaret att ha tvingat fram den konflikt som rasar i dag.
Vad jag saknar är en undersökning av USA:s roll. Konfliktens kanske mest förbisedda – och förträngda? – händelse är det av ryssarna avlyssnade samtalet mellan USA:s biträdande utrikesminister och landets Ukrainaambassadör, ett samtal vars äkthet mig veterligt inte har ifrågasatts, och där de två diskuterar hur en ukrainsk regering ska se ut! Det är minst sagt uppseendeväckande. Än mer uppseendeväckande är att regeringen faktiskt kom att se ut precis som amerikanerna sa att den borde.
Det är alltför tydligt att det inte handlar om en kamp mellan öst och väst eller demokrati och autokrati, utan snarare en konflikt om geopolitiskt inflytande och nya marknader. Ukraina är ett gränsland med vitt skilda historiska, politiska och kulturella traditioner – läs gärna nämnda bok av Peter Lodenius från 2006! – och landet behöver både Västeuropa och Ryssland, framtiden ligger i att vända sig mot båda samtidigt.

Mot slutet av boken uttrycker både Laurén och Lodenius en försiktig optimism för Ukrainas del, då man ändå ser vissa framsteg inom civilsamhället. Det är möjligt, men jag anser nog att det finns all anledning att förhålla sig skeptisk.
”Revolutionerna” hittills i Ukraina uppvisar ett likartat, och dessvärre deprimerande, mönster: ett uppdämt brett folkligt missnöje med korrupta politiker och en misslyckad politik leder till protester och demonstrationer – som efteråt visar sig vara inte fullt så spontana. Regeringen faller, och in träder ett radarpar bestående av en politiker lika belastad som den nyss störtade, och en oligark, som representerar andra intressen som den föregående. Det är fortfarande pengarna som styr i en elits intressen.
Det är på stället marsch, trots alla offer, och dödläget kan bara brytas om den utländska stormaktsinblandningen upphör och ukrainarna får lov att sköta sina affärer själva.