”Nu ska vi bli en kraftfull och konstruktiv opposition.Vi kommer aldrig att acceptera högerns systemskifte. Vi slår tillbaka!” Orden är Göran Perssons från valnatten 2006. Trots de hårda formuleringarna från en allvarsam avgående statsminister och partiledare så blev detta med att slå tillbaka knappt allvar under de 8 år som (s) satt i opposition. Efter ytterligare ett valnederlag 2010 drog partiet i det närmaste en filt över sig. Interna maktstrider, Juholt-fadäsen och sjunkande opinionssiffror. Bristande självförtroende plus en oförmåga att kunna formulera ett politiskt projekt är lika med en partiledning som famlar i mörker.

Men partiledningen är tack och lov inte allt. Vid årskiftet 2013/2014 passerade Socialdemokraterna återigen 100 000 medlemmar-strecket. Det var första gången på 20 år. Det är inte ett dåligt trendbrott, utan ett talande. Inte bara för att S är överlägset störst bland de politiska partierna utan också för att det finns en tro om att ett medlemskap i Sveriges största arbetarparti betyder något. Det verkar onekligen som att socialdemokratin är på väg att spotta upp sig. Resultatet av kongressförhandlingarna talar också för det.

1. Självförtroendet
Att återfå makten har gett Socialdemokraterna delar av sitt självförtroende tillbaka. Det var en märkbart vassare Stefan Löfven som verkade under kongressen. Den stora överraskningen var dock Magdalena Andersson. Vi på Flammans ledarsida har länge tjatat om hur finansministern måste ta av sig Anders Borg-kostymen och börja hänga med i den debatt som till och med från Världsbanken och IMF för utifrån problemen med ojämlikheten i världen. Precis det nämnde faktiskt Andersson i talet hon höll till partikongressen under lördagen. Det hade inte låtit likadant för ett år sedan. Visst, ordning och reda hålls fortsatt högt, men det ställdes i talet mot att Socialdemokratin också måste vara något mer än dem som administrerar och bevarar status quo.

2. Försiktig vänstergir
Kongressen satte ner foten i många avgörande politiska frågor som kommer vara avgörande för att Löfvens regering ska kunna vinna regeringsmakten även 2018 och 2022. För det är så långt perspektivet måste vara. Det räcker inte att vinna de sakpolitiska debatterna idag, man måste vinna debatterna som ännu inte ägt rum. Huruvida Magdalena Andersson går att putta ytterligare åt vänster återstår att se, men besluten om investeringar är i alla fall i ord bättre att ha som fond för debatten än krona för krona-mantrat. Lägg till det den fackliga segern om begränsningarna av visstidsanställningarnas och målet om en individualiserad föräldraförsäkring. Nu saknas ”bara” en total omläggning av skattesystemet, en storskalig industripolitik och ett återupprättande av de socialförsäkringssystem som är grunden i den svenska modellen. Men det är ju reformistiska socialdemokraterna vi pratar om, här tar man en sak i taget.

3. LO fick vara agendasättare
Alla de avgörande frågor LO och de enskilda förbunden drivit inför kongressen gick igenom. Många fackliga sossar var kongressombud och det var säkert en bidragande orsak till vinsterna. Karl-Petter Thorwaldssons tal om hur svensk socialdemokrati aldrig låtit arbetarna företrädas av någon annan än sig själva gav gåshud och fick till och med Expressens KG Bergström att gå i spinn (vilket kanske inte enbart är positivt). LO har aldrig haft en sån här ordförande förr. Han är både positiv, konstruktiv utan att gnälla och dessutom politiskt skicklig. Arbetarrörelsens stomme är den fackliga grenen och det är från den som all avgörande näring kommer i dagsläget.

Många hänvisar just nu till att de socialdemokratiska partierna i Europa förtvinar och dör och att så kan även bli fallet för svenska socialdemokrater. Jag tror att den nordiska arbetarrörelsen är segare och därmed tåligare än den i Sydeuropa. Det som varit socialdemokratins projekt genom hela historien har nämligen ännu inte suddats ut totalt, som har varit fallet i till exempel Grekland. Men om S inte sätter pengar bakom alla dessa fina (och överenskomna) ord är risken att man inte bara förlorar regeringsmakten i valet 2018 utan också sakta börjar tyna bort.

Till den vänster som står och gäspar och hånleende pekar på S kan man fråga, vad tycker du det ska bli i stället då? Sverigedemokraterna och Moderaterna? Nej, givet att man är vänster borde intresset för vad (S) håller på med fortsatt vara stort. Alltid stå till vänster och putta på och se att vänstern till vänstern om Socialdemokraterna har en ännu vettigare och mer realistisk plan. Vänsterpartiet har dock potential att inte enbart vara en blåslampa i Löfvens ända. Det är den rollen man nu försöker hitta när man balanserar mellan att vara ett oppositionsparti och ett samarbetsparti på samma gång.