Jag vill börja att tacka Ulla Johansson för sin utmärkta insändare i senaste Flamman. Rädslan sitter dock både djupare och är mindre befogad än hon anger.
Den berör hela den förda politiken i Riksdagen, då fram för allt på det utrikespolitiska planet.
Vi röstade för USA:s angrepp på Afghanistan, för Natos aggression mot Libyen, för försvar av Frankrikes nykoloniala intressen i Tchad och Mali och för FN:s inblandning i Kongo på fransmännens sida utan bojkott av de internationella bolagens finansiering av de pågående inbördeskrigen mellan krigsherrar med mera.
Vi anslöt oss till USA:s krav på bojkott av Zimbabwe och förklarade därmed USA vara vår vän.
Vi vågar inte föra en konsekvent utrikes- och försvarspolitik, den ligger i linje med Social­demokratins svek under både första och  andra världskriget.  Att utpeka Nato som anstiftare av upprustningen i  Europa och därmed neutralisera mediedrevet mot Ryssland.

Jag tror att en konsekvent linje både kommer att mötas så som Ulla beskriver men även att vi får våra försvarare. I längden kommer det att få Vänstern att framstå som en pålitlig försvarare av både världsfreden och en rättvisare fördelning av resurserna, både på det nationella och det internationella planet.
Även om vi kanske ska ligga lågt utåt måste vi hålla debatten levande inom partiet så att vi inte faller platt till marken när det gäller.