Tro det eller ej, världen är ännu inte helt förlorad. Det händer spännande och hoppfulla saker både i USA och Storbritannien. I racet om vem som ska bli demokraternas presidentkandidat  2016 står det framförallt mellan den förmodade vinnaren Hillary Clinton och den oberoende senatorn Bernie Sanders. Nej, Sanders är inte Marx personifierad, men han kallar sig socialist och har politiska lösningar för fler jobb, kräver högre skatter för ökad jämlikhet och vill att USA ska verka för en mer fredlig värld. Bernie-kampanjen är intressant, inte bara för att Sanders inte är köpt av några olika storföretag genom deras kampanjpengar, utan också för att målet med kampanjen är större än att bli vald till president (chanserna för det är ganska små). För Bernie Sanders handlar det också om att bygga vidare på den politiska rörelse som skapats kring kampanjen. 

Även i Europa finns det en intressant kandidat som skördar framgångar. Det socialdemokratiska partiet Labour led ett stort nederlag när Torypartiets David Cameron vann valet och fortsätter att leda Storbritannien. Ed Milband, som ledde Labour i valrörelsen, avgick strax efter valet och nu genomförs en öppen process med ett medlemsval kring vem som ska ta över. Det finns fyra kandidater och den som just nu ser ut att ta hem segern är Jeremy Corbyn. På många sätt liknar Corbyn-kampanjen den som Bernie Sanders nu genomför. Genom att berätta om hur politiken skulle kunna se ut om Labour vågade bryta status quo i den ekonomiska politiken som råder, i stort sätt i hela Europa, har han lyckats locka fackföreningsfolk och andra delar av arbetarklassen tillbaka till Labour. Corbyn har ett politiskt program som i vissa delar är mer radikalt än svenska Vänsterpartiets.

I söndags lyckades Aftonbladets ledarskribent Katrine Marçal med konststycket att bunta ihop Sanders och Corbyn med den ultrakonservative högermannen och mångmiljardären Donald Trump. Marçal menar att de alla tre är arga äldre vita män och att ingen av dem har några chanser att bli valda. Det är kanske en rolig övning att göra för den som bara tänker på det politiska spelet mellan olika kandidater som ställer upp. Men för alla de människor som nu attraheras av, i alla fall, Sanders och Corbyn så handlar det om något annat än deras kön, hudfärg och humör. 

Folk är trötta på politiker som sätter den rikaste delen av befolkningen och deras intressen först. De är trötta på en ekonomisk politik som bara gynnar den rikaste procenten och de uppskattar att någon säger att man kan göra något åt det. Det gör alldeles för få politiska rörelser just nu. Socialdemokratin i hela Europa har, som den här ledarsidan konstaterat förr, enorma problem. De blir omsprungna av mer radikala partier, som bygger på mer plattformsliknande organisationer och som attraherar den unga delen av väljarkåren. Kanske har Corbyn och Sanders hittat rätt väg fram här?

Till skillnad från vad Katrine Marçal skriver så driver både Sanders och Corbyn positiva kampanjer, som direkt tar avstånd från personangrepp och att gå i polemik mot motståndarnas påhittade argument. Folk är nämligen även trötta på politiker som sätter personligt käbbel framför de viktiga sakfrågorna som rör hur det kan skapas fler jobb med anständiga löner som det går att leva på, hur bostäder som det går att betala hyran för ska kunna byggas och hur skolsystemet måste reformeras. 

Katrine Marçal har dock rätt i att sannolikheten för att dessa kandidater blir valda till representanter för sina respektive partier är låg. Men oavsett hur det går så kommer båda kampanjerna att ha förflyttat de andra kandidaterna en bit vänsterut. Här hemma väntar Socialdemokraterna fortfarande på någon som kan gå före och skapa det utrymmet.