Vänsterpartiet kan ibland tyckas ha en otacksam roll i svensk politik. Det eviga oppositionspartiet, vars mesta existensberättigande enligt många tycks ligga i att vara ett slags vänstersamvete som håller den svenska socialdemokratin från att dra för långt högerut.
Men Vänsterpartiet har en annan, väldigt viktig roll att fylla. Förutom att det faktiskt behövs ett trovärdigt oppositionsparti på vänsterkanten, så saknas det i dag en inomparlamentarisk kraft som tar tydlig ställning mot SD och deras influenser på den svenska politiken och debattklimatet – och som stödjer de antifascistiska rörelserna.
Nu finns det såklart en del begränsningar för vad ett riksdagsparti kan stödja. Utan att värdera vare sig det parlamentariska systemet eller de aktörer som finns inom det, så måste det finnas förståelse för vilka spelregler som gäller för en inomparlamentarisk rörelse. En kan ha förståelse för att ett riksdagsparti inte kan associeras med till exempel organisationer som öppet tar på sig misshandelsdåd.
Men Vänsterpartiet har gått längre än så. I början av augusti tapetserades en av Stockholms tunnelbanestationer av SD-reklam bestående av rasistisk hatpropaganda. En vänsterpartistisk kommunpolitiker i Lund uppmanade på sin Twitter att reklamen skulle rivas ner, något som även skedde dagen efter. I kölvattnet av aktionen där all SD-reklam revs ner från tunnelbanestationen, har tonläget från borgerliga debattörer varit sedvanligt högt. Det har kallats för politiskt våld, och har fördömts som skadegörelse och lagbrott som hotar demokratin och yttrandefriheten.

V-politikern i Lund har efter sitt twittrande om att riva ner reklamen fått utstå hat och hot. Vänsterpartiets ordförande i Lund har kommenterat reaktionerna som olyckliga, men passade samtidigt på att ta avstånd från det som skrevs på Twitter.
Och det är knappast första gången som Vänsterpartiet ”tar avstånd” från harmlösa aktioner. I maj 2014 var den lokala Ung vänster-klubben med på en demonstration vid ett av SD:s torgmöten i Göteborg, där man bland annat överröstade SD:s talare. Detta, som för många sågs som en lyckad antirasistisk demonstration, fördömde senare Vänsterpartiets ledning i media.
V tycks ha köpt den borgerliga problemformuleringen, som buntar ihop all typ av antifascistisk aktion som ”våld” och som odemokratiskt, med hull och hår.
Det är kanske inte förvånansvärt att borgerliga politiker och ledarskribenter inte kan skilja på misshandel och skadegörelse, men det är väldigt beklagansvärt att inte Vänsterpartiet heller kan göra det.

Den här ängsligheten som gång på gång uppvisas från Vänsterpartiet är inte bara överdriven och frustrerande – den är direkt farlig. I tider då rasistiska och neofascistiska grupper vinner mer och mer mark, och där det politiska samtalet ständigt förskjuts åt höger och rasistiska problemformuleringar är mer regel än undantag, då behövs en stark motrörelse. Och även om antifascismen förblir och bör förbli i huvudsak utomparlamentarisk, så behövs en motkraft även i riksdagen. För många så har Vänsterpartiet varit det självklara antifascistiska alternativet. Men vart ska vi vända oss när till och med Vänsterpartiet ”tar avstånd” från all antifascism?
Att Vänsterpartiet låter borgarna och SD formulera politikens spelregler, ger de blåbruna krafterna ännu mer legitimitet på den politiska arenan. Sverige behöver en stark antifascistisk utomparlamentarisk rörelse – men även en inomparlamentarisk röst som tydligt säger nej till SD och deras anhängare.
Styrelsen för Vänsterns studentförbund