Den 6 september röstade Vänsterpartiets styrelse med tolv röster mot tio igenom att tidningen Revolution (före detta Avanti) ska anses vara ett ”konkurrerande parti”. Inga verkliga argument har lagts fram för detta. Vi ställer inte upp i några val, utan uppmanar till en röst på Vänsterpartiet, stöttar partiet aktivt i valrörelser, och uppmuntrar folk till att gå med och bli aktiva.

Vi är en idéströmning organiserad runt en tidning – en av flera inom partiet, inte den enda med en tidning (Flamman, Clarté) eller den enda som tillhör ett internationellt samarbete (CMS), och har samma självklara demokratiska rätt att existera som andra. Alla de saker som getts som ”bevis” för att vi skulle vara ett parti – går att applicera på andra grupper i Vänsterpartiet.

Vi kan inte se någon annan anledning till att vi attackeras än de politiska åsikter som Revolution försvarar. Aron Etzler gör det tydligt när han skriver att problemet är att Revolution har ”ett eget politiskt projekt”, och att vi har en ”agenda” där vi ”säger att V är si och så och vi vill ändra på det”.

Låt oss förtydliga: vi är stolta medlemmar i ett parti med en revolutionär tradition. Men vi ogillar de senaste årens högervridning och närmande till Socialdemokraterna. Vi har varit kritiska till att partiet inte är en tydligare opposition utan framstår som ett stödparti. I kommuner och landsting fortsätter nedskärningarna runtom i landet när statsbidragen inte skrivs upp. De reformer man fått igenom är givetvis bra, men priset har varit att man indirekt tvingas försvara och ses som medansvarig för högerpolitiken.

Vi har kritiserat att man släppt radikala krav som 200 000 jobb i offentlig sektor och nedprioriterat kravet om sex timmars arbetsdag som kongressen beslutat om. Och vi har kritiserat att Partistyrelsen förhållit sig så passiv till kampen emot fascism och rasism.

Det finns en annan väg att gå. Podemos, Syriza och Jeremy Corbyn blev oerhört populära därför att de vågade vara hårda i sin kritik av ojämlikhet, bankirernas stölder och politikernas hyckleri, och stått för något slags vänsteralternativ. Vänsterpartiet borde ta lärdom av detta och bli ett tydligt och radikalt parti som tar avstånd från det politiska etablissemanget.

Men man måste gå längre än så. Man måste anta ett socialistiskt program och vara redo att leda en kamp som går utöver kapitalismens ramar, och våga nationalisera bankerna och storföretagen och uppmana arbetarklassen att ta över samhällets styre. Annars riskerar man en kapitulation som det grekiska Syrizas, ett parti som hade illusioner i klassamarbete och förhandlingar. Nu genomför Syriza en stenhård högerpolitik, mot partiets och befolkningens vilja, och har splittrats och nära nog förstörts som radikal kraft.

Vi är en av flera röster för ett revolutionärt Vänsterparti. Det verkställande utskottet (VU) verkar vilja lämna de positiva delarna av vår kommunistiska tradition – det vill säga de revolutionära traditionerna – medan man verkar vilja behålla de stalinistiska och byråkratiska metoderna och sättet att se på det inre partilivet. Om inte VU tänker om, och partiet säger ifrån, är risken stor att vi inte blir de sista att uteslutas.
På nästa partikongress hade vi velat se en diskussion om hur vi bäst kan bekämpa Sverigedemokraterna och högern, hur vi kan stärka partiet och snabbast och effektivast kunna mobilisera för vänsterpolitik och kämpa för att avskaffa kapitalismen. Nu tvingas vi i stället att ta striden för vår rätt att vara kvar inom Vänsterpartiet. Den striden kommer vi att föra hela vägen till kongressen.