Corbyn håller rekord över att ha brutit mot partipiskan i det brittiska parlamentet – över 500 gånger under hans 32 år som parlamentariker – och fick bara minimalt stöd bland sina kollegor i parlamentet när han ställde upp i ordförandevalet. Inför ordförandevalet var han en marginaliserad representant för Labourpartiets hunsade vänsterflygel, relativt okänd utanför partiet. I medlemsomröstningen, den första som Labour någonsin har hållit för att utse en partiordförande, sopade han dock mattan med sina motståndare: Andy Burnham fick 19 procent, Yvette Cooper 17 procent och Liz Kendall blott 4,5 procent av rösterna. Över 422 000 människor, såväl medlemmar i som sympatisörer till partiet, deltog i ordförandevalet.
Ordförandevalet utlystes hastigt eftersom föregångaren Ed Miliband avgick direkt efter Labours valförlust i maj i år. Under den korta, men intensiva ordförandevalkampanjen lovade Corbyn att ge Labours medlemmar mer inflytande över partiets politik. Traditionellt har partiets parlamentariker satt prägel på den. Han presenterade också ett program som betecknades av motståndarna som ”vänsterradikalt”.
Mot ”grotesk ojämlikhet”
Corbyn öppnade sin tid som partiordförande konsekvensenligt med ett brandtal mot ”den groteska ojämlikheten” i Storbritannien och lovade att kämpa för att bygga ”ett bättre samhälle”. Under ordförandevalkampanjen hade Corbyn lovat att införa förmögenhetsskatt, att förstatliga järnvägen och att skrota Storbritanniens kärnvapen. Han vill också bekämpa de nedskärningar som den sittande regeringen har genomfört och tänker att genomföra, till exempel inom hälsa och omsorg samt utbildningssektorn.
Med sådana uttalade vänsterkrav skrämde han tidigt Labourpartiets parlamentariker, samtidigt lyckades han dock entusiasmera partiets gräsrötter. Tusentals människor deltog i hans offentliga valmöten och ofta tvingades han hålla sina anföranden två gånger – först i fullsatta lokaler och efteråt på gatan utanför där folk köade för att lyssna på honom. Hans stöd ökade stadigt under sommaren trots en förtalskampanj som partiets högerflygel snabbt sparkade igång med hjälp av Labours före detta ordförande Tony Blair.
Mansdominerad skuggregering
Hans stora utmaning blir att ena partiet och utmana de konservativa Tories i det kommande parlamentsvalet år 2020. Enligt en opinionsundersökning från förra veckan tror dock bara omkring 34 procent av britterna att Corbyns Labour har en chans att vinna detta val. Corbyns nya ”skuggkabinett”, det vill säga Labours tyngsta politiska talespersoner, avspeglar hans ambition att försöka nå målet genom att ena ett parti som under ordförandevalkampanjen visade sig vara djupt splittrat.
En del viktiga poster går sålunda till partiets mittenfalang. Andy Burham, hans motståndare i ordförandevalet, blir skugg-inrikesminister. Ansvaret för utrikesfrågor gick till Hilary Benn, som ingick i såväl Tony Blairs som Gordon Browns regeringar. Benn meddelade redan på måndagen att Labour inte kommer att verka för ett brittiskt utträde ur EU. Skuggfinansminister däremot blev John McDonnell, en uttalat vänstervriden ekonom, något som tydligen skrämde Labours högerflygel. Skuggregeringen fick dock mest kritik från vänsterhåll – det saknas nämligen kvinnor på viktiga poster.
I brittiska medier spekuleras nu på vilket sätt vänstervridne Corbyn kan tänkas sätta prägel på den brittiska politiken inom den närmaste tiden. Tidningen The Guardian spår att Corbyns första strid kommer att handla om premiärminister David Camerons planer att skicka brittiska stridsflygplan till Syrien. En fråga som mycket väl kan bli hans första maktkamp i den nya ordföranderollen, en rad Labourparlamentariker stödjer nämligen Camerons plan att intervenera i det syriska inbördeskriget.
