Det är 1990, och det är sommar. På ett asfalterat ’council estate’ i industristaden Derby står jag, min bror och min kusin med en sliten fotboll. VM spelas i Italien, men medelhavssolen har nått de engelska Midlands. Vi vet inte så mycket om världen än, men vi vet vem Gary Lineker är. Min bror håller på Spurs för det är Gary Linekers lag.
Min kusins mamma är i tidiga 20-årsåldern och jobbar på äldreboende. Hon lyssnar på en indiemusik som vi inte känner igen men som senare skulle komma att kallas för ”madchester”. Fotboll, hetta, musik och – hade vi varit vuxna nog att fatta det – doften av politisk förändring i luften. Så var det sommaren 1990. Med This is England ’90 – det senaste kapitlet i berättelsen om en grupp arbetarklassungdomar i norra England – har Shane Meadows perfekt fångat den känslan.
”Det handlar om nostalgin, det är därför vi är här”, säger en av huvudkaraktärerna i ’90s första scen, mitt i ett försök att sno lunch från sin gamla skolmatsal. Med denna replik meddelar Meadows att det i ’90 sannolikt inte blir brinnande klasskritik, snarare en vänskapsskildring.
Det var 2006 som Midlandsfödde Meadows inledde sitt episka projekt om Englands moderna historia med långfilmen This is England. Filmen som utspelar sig 1983 behandlar skinskultur och högerradikaliseringen av arbetarklasspojken Shaun. Sedan dess har berättelsen utvecklats till en tv-serie som med nedslag i ’86 och ’88 återvänder till sina karaktärer, deras relation till det omkringliggande samhället och diverse subkulturer som mods, skins och scooterboys.
Det händer inte så mycket i det första avsnittet av ’90. I gänget kring ex-skinheaden Shaun är det nästan ingen som jobbar, mest sitter de hemma i soffan och röker på. Höjdpunkten blir en utekväll på Madchester-disco i stans “community hall” som förebådar den under 90-talet framväxande rave-scenen. Vännerna dansar till Stone Roses, The Charlatans och New Order.
Musiken är viktig för Meadows. I en inledande sekvens spelas Liverpoolbandet The La’s There She Goes medan det rullar bilder på Margaret Thatchers avgång, skattekravaller, fotbolls-VM och galna kosjukan. Montaget pekar också mot det första Irakkriget – en kort konflikt med djupa konsekvenser för de många arbetslösa som sökt sig till militären (den enda statliga institution som nyliberalerna pumpade in pengar i). De konservativa Tories skulle behålla makten i ytterligare sju år, men 1990, med Thatcher ute ur bilden, var de mörkaste dagarna över.
Den sommaren står tiden stilla i den fiktiva och namnlösa industristad där handlingen i This is England utspelas – en stad som lika gärna skulle kunna vara Derby eller Sheffield som Doncaster, Chesterfield eller Nottingham. Serien är i inspelad i några av dessa städer, och olika nordengelska dialekter blandas också lite hur som helst. Principen gäller för serien generellt, och blir ett sätt för Meadows att genom en fiktiv plats återskapa tidsandan i ett helt land.
I denna tidskrönika finns något som ofta saknas i brittiska arbetarberättelser, nämligen ett erkännande av att arbetarklassen aldrig har varit en homogen, partitrogen grupp, utan består av en mängd olika individer som inte bara är goda eller onda utan var för sig rymmer hela spektrat. Ingenstans syns det bättre än hos den katolske före detta nynazisten Combo som tar på sig skulden för ett dråp som begåtts av hans livs kärlek.
Meadows har stark känsla för underförstådd klassgemenskap. Gång på gång visar han hur gänget ger varandra jobb, tar hand om varandras barn, småljuger för polisen. Politiken syns mest i seriens utkanter – Meadows förstår att det är popkulturen och vardagen som formar oss. Medan den första filmen skildrade sambandet mellan klädmode, grupptänkande och framväxande rasism, visar ’90 hur musik, fotboll och en flödande drogkultur fungerade som motvikt till världen runt omkring. Här skiljer sig Meadows från regissörer som Ken Loach och Mike Leigh som gärna skildrar människor ur den brittiska arbetarklassen som om deras ideologiska ställningstaganden vore medfödda.
En av hans talanger ligger i att obemärkt glida från sorg till komedi, från politisk kritik till vardagens banaliteter. På det sättet fångar Meadows verkligheten bättre än många andra politiska filmskapare. Med kopplingen till de engelska Midlands och gestaltandet av arbetarklassens komplexitet och moraliska ambivalens påminner This is England om arbetarförfattaren Alan Sillitoes romaner om livet i efterkrigsårens Nottingham. Som Sillitoes antihjälte Arthur Seaton säger i Lördagskväll och söndagsmorgon: ”Det enda jag är ute efter är att ha kul. Allt annat är propaganda.” Hos Meadows liksom hos Sillitoe finns en misär som måste bekämpas, men i slutändan är det mänsklig samvaro snarare än politik som kan rädda berättelsens utsatta.
Det talas om att ’90 kan vara den sista delen i serien, och Meadows står nu inför ett vägval: antingen fortsätta berätta om hela 90-talet med britpopens intåg och New Labours genombrott, eller låta Thatchers avgång bli slutscenen som pekar mot en tillfälligt ljusare framtid. År 1990 släppte New Order VM-låten World in Motion – efter tio år med Thatcher var världen åter i rörelse. ”Vi spelar för England” sjunger landslaget. Meadows filmar för England.
