”Låt han dö” ekade det på Tele2 Arena i ett Stockholms-derby medan en spelare låg medvetslös på gräset. Lägg därtill flera Facebook-inlägg som vittnade om supportrar i tunnelbanan som vrålade könsord och panikslog barn så har du bakgrunden till Twitterstormen och ett par SVT-debatter om att läktarkulturen inom fotbollen är problematisk.
Dödsramsan, så kallar Aftonbladet den, är inte någon bokstavlig vädjan om att spelare ska avlida. Könsorden är produkter av ett sexistiskt samhälle som i sin renaste form företräds av fulla män i grupp. Suggestiv stämning och gruppmentalitet kan till och med rycka med normkritiker. Sådan är tyvärr vardagen, både på läktare och i samhället. Råa uttryck kan vara punkigt uppfriskande. Andra, som könsorden, är bara unkna.
Att fördöma vidriga uttryck och beteenden är lätt. Pekpinnar långt från läktarna bidrar dock bara till att cementera bunkermentaliteten. Den ökanda Millwall-klackens ramsa (och mentalitet) ”no one likes us, we don’t care” har sedan länge spritt sig internationellt. Vad kan då göras om tweets inte löser problemet?
Repression? Per Gudmundson förordar (SvD 28/9 2015) exempelvis att ståplatsläktare ska ersättas med numrerade sittplatser vid bråk, att publik filmas och klubbar straffas med tomma läktare vid bengalbränningar. Han utesluter inte lagstiftning som ett sätt att uppnå detta. Gudmundson är inte unik.
Alternativet till straffhetsen är att stödja det begränsade men likväl existerande förändringsarbetet. Att fördöma enskilda ramsor är bekvämt, men hur många progressiva läktargrupper och kampanjer har kritikerna aktivt stöttat? I Sverige finns sedan 2013 bland annat ”Fotbollssupportrar mot homofobi” som har samarbetat med flera klackar. Det har lett till nyttiga samtal om homofobins (och ibland sexismens) destruktiva roll på läktarna. Internationella exempel på normförändrande supporterrörelser för flyktinghjälp, antirasism och jämställdhet kan inspirera supportrarna ytterligare.
Värderingar förändras smärtsamt långsamt på grund av ett fundamentalt problem i supporterlivet – den förhärskande föreställningen om att fotboll och politik inte hör ihop. Med få undantag gäller detta alla svenska läktare, något som försvårar kampen mot rasism, sexism och homofobi.
Verktygen för förändring skiljer sig åt. Vissa förespråkar repressiva lösningar som kan ge resultat på kort sikt men lämnar de grundläggande frågorna orörda. Men läktarnas befrielse måste vara dess eget verk, där samhällsengagerade supportrar stöds av tyckarna. Bara då kan debatten bidra till en progressiv läktarkultur.
