Bomber mot en fredsdemonstration. Mer absurt kan det inte bli. Minst 105 människor däribland barn, dog enligt Turkiska läkarförbundet. Den 10 oktober dränktes både fredsviljan och solidariteten i blod. Bomberna hade inte bara fredsaktivister från olika vänsterpartier och fack som mål. Det blev också en bestialisk varning till de radikala fackliga konfederationer och yrkessamfund som arrangerade demonstrationen; vågar de ta ställning mot krig och nationalism kommer de att straffas.

Den 1 november går Turkiet till nyval. Det är omöjligt att kalla valen fria och rättvisa med tanke på behandlingen av det prokurdiska vänsterpartiet HDP, men också andra oppositionella. Under sommaren brändes hundratals HDP-lokaler ner av nationalistiska folkmassor medan AKP-regeringen passivt tittade på. Ledande HDP-politiker har varit föremål för förundersökningar, samtidigt som regeringsvänliga medier och AKP-politiker har eldat på demoniseringen. Partiet har gjorts till en legitim måltavla.

Historien är bekant. Redan inför parlamentsvalet den 7 juni hade HDP drabbats av 176 attacker enligt människorättsorganisationen IHD, däribland ett bombdåd som dödade fyra i Diyarbakir. HDP:s ca 13 procent i valet grusade AKP:s planer på att få en ensam majoritet. Inför nyvalet har både antalet attacker och dödsoffer överträffats. Hämndpolitik dödar.

AKP:s ton mot HDP är fortsatt hård och bombdåd som partiet utsätts för vrids om till konspirationsteorier om att det är provokatörers sätt att gynna prokurder. Teorin aktualiserades efter 10 oktober, av till exempel Ankaras AKP-borgmästare Melih Gökcek och AKP-ministern Veysel Eroglu. Det är lika cyniskt som polisens tårgasattacker mot överlevare strax efter Ankara-bomberna, något som upprepades vid minnesdemonstrationerna dagen efter dådet.

Trycket mot det fria ordet är lika kännbart. Nyligen var AKP:s ungdomsförbund involverat i attacker mot tidningen Hürriyets redaktion två dagar i rad. På en annan front i övergreppen mot pressfriheten haglar åtalen, ofta med hänvisning till förtal, över journalister och tidningar som lägger fram obekväma åsikter. Förra veckan dömdes exempelvis en kolumnist vid tidningen Sözcü till nästan ett års fängelse för förtal av president Recep Tayyip Erdogan. Sedan tidigare pågår en häxjakt i form av åtal och arresteringar mot prokurdiska vänstermedier och gamla AKP-allierade vid tidningen Zaman. Turkiet ligger på 149:e plats i Reportrar utan gränsers pressfrihetsranking, efter länder som Zimbabwe, Etiopien och Thailand.

Vid nyvalet, om det genomförs, ser AKP ut att missa den kvalificerade majoritet partiet söker för att genomföra grundlagsändringar och stärka president Erdogans makt. Ett tänkbart scenario för att undvika parlamentariskt dödläge är att AKP bildar koalitionsregering med ultranationalistiska MHP.

Turkiet har en central roll i att lösa flyktingkrisen som utmanar EU-länderna. Internationellt tryck försöker också få Turkiet att göra mer än halvhjärtade försök att bekämpa Islamiska staten. Det stärker Turkiets förhandlingsposition internationellt.

Därför är det viktigare än någonsin att aldrig glömma ansvarsfrågan. Det är AKP som har piskat upp stämningar i landet som gör att fredsaktivister kan avhumaniseras i sådan utsträckning att de bombas. Det politiska ansvaret för kaoset i form av det eskalerande våldet ligger tveklöst hos regeringen. Detta inte minst efter att PKK:s ensidiga vapenvila strax efter Ankara-dådet möttes med militära operationer mot gerillan.

Tänk därför på bomberna i Ankara och den fruktansvärda utvecklingen ifråga om demokrati och yttrandefrihet vid varje kontakt med Turkiet, både som individ och medborgare i EU-landet Sverige. Kräv fred. Ge stöd till progressiva rörelser och röster som kämpar i motvind. Ställ svenska partier, fackförbund och företag till svars. Ifrågasätt varför markeringarna mot Turkiet inte är ännu hårdare och vägra att acceptera att ingå i ett NATO som inbegriper landet.