Jag läser i Flamman, med stigande intresse, försöken att ringa in CWI (Committee for a Workers International). Och dess efterföljare. Till exempel i ”Revolution under cover” (Flamman nr. 39, 2015) och ”En märklig historieskrivning” (Flamman nr. 40, 2015).
Jag tänker då på (mer eller mindre) kända personer som var med i först SSU och sedan CWI (och SSU). Bland annat Peter Englund, historiker och medlem i Svenska akademin. Sture Nordh, ordförande i TCO 1999 till 2011. Gunnar Jonsson, ledarskribent i Dagens Nyheter och undertecknad.

Jag tror inte att SSU förlorade på att ha oss som medlemmar en tid. Möjligen kan vi ha försvårat för några karriärister? Visst, grupper som pratar ihop sig har stora möjligheter att påverka en folkrörelse. Men det gäller ju alla grupper, till exempel politiska heltidare såväl som så kallade trotskistiska smågrupper.
Jag tror därför inte heller att Vänsterpartiet skulle ta någon skada av att ha människor i tidningsföreningen Revolution som medlemmar i dag. Det är för mig glädjande att så kallad tendensfrihet/paraplyorganisering är modernt inom bland annat sydeuropeisk vänster i dag. Organisationer och organisering kommer och går. Men kampen för jämlikhet och social rättvisa består.