Det är något med klimatfrågan. Liksom döden ibland påtaglig, ibland undanglidande. Inte för att döden och den globala uppvärmningen inte skulle vara alarmerande. Fem meter högre havsnivåer inom 50 år, sade nyss en av världens ledande klimatforskare James Hansen i DN. Och döden? Statistiken är inte lovande.
Men undrar om inte jordklotets förfall går snabbare än våra egna kroppars. Sedan 1950-talet – starten för vad forskarna kallar ”Den stora accelerationen” – har den globala köpfesten spårat ur. Kolla på kurvan för vilken resursanvändning som helst: vatten, el, kol, olja, skor, granater, pincetter, räkmackor, äppelsvarvar. Allting exponentiellt uppåt.
Samtidigt är graferna sifferexercis, precis som när vi säger att 60 miljoner människor lever på flykt. Kalkyler av högst materiella verkligheter. De berättar något, men missar det mesta.
Och jag tänker på när de här två frågorna möts: individer i desperation utan hem, och en framtid av klimatförändring och migration. Då berättar statistiken nästan ingenting.

James Hansen pekar på studier om torkans effekt på Syrienkrisen, där stora delar av boskapen dog och folk trängdes i städerna redan när kriget bröt ut. Konflikten blev droppen för många sårbara hushåll.
I Sverige förklarar journalisten Shora Esmailian gång på gång vad det handlar om, som häromdagen i SvD: ”Om vi tror att vi har mycket flyktingar nu, så kommer det att bli väldigt många fler om vi inte sätter stopp för klimatutsläppen”.
Både Hansen och Esmailian når ut med sina budskap. Men så finns där också det undanglidande. Berättelserna om gradvis ökande temperaturer, värmeböljor, torka, översvämning, migration – och olika scenarier, kopplade till dagens fossildrivna ekonomi – blir fundamentalt komplexa.

Långsamt våld, har fenomenet kallats av den amerikanske teoretikern Rob Nixon. I boken Slow violence and the Environmentalism of the poor (2011) argumenterar han för den gargantuanska utmaning vi står inför: att skapa drabbande berättelser om sådant som artutrotning, kväveutsläpp, planetär uppvärmning. Tiden, rummet, kausaliteten, konsekvenserna. Allt grötar ihop sig. Det enda klargörandet blir till slut enkla budskap: sluta släpp ut växthusgaser. Men slagord mobiliserar inte utan underbyggande berättelser. Jag undrar fortfarande hur den riktigt engagerande romanen om klimatflykt ska te sig. En som inte är Cormac McCarthys apokalyptiska The Road förlagd till en framtid där samhället redan är långt bortom räddning.