Det är lätt att förfäras av storleken på siffrorna och stanna vid att misstänka att det här kommer vara kört. Jonas Wikström reder ut begreppen och menar att vi har råd att hjälpa dem som flyr.
Visst låter det mycket? 29 miljarder extra till Migrationsverket nästa år, 41 miljarder 2017. Vi är ovana vid sådana siffror. De senaste åren har politiker som hukar under utgiftstak försökt få oss att tro att reformer för 1, 2 eller 3 miljarder är stora satsningar – och nu detta, 29 miljarder! Det pratas aldrig politik i den storleksordningen nu för tiden. Stefan Löfven säger att Socialdemokraterna inte brukar rädas stora uppgifter, men ingen nu levande sosse har väl någonsin tagit orden ”tjugonio miljarder” i sin mun?
Det är alltså lätt att förfäras av storleken på siffrorna och stanna vid att misstänka att det här kommer att vara kört. Låta människors fantisera fritt om svårigheterna. Eller så kan vi veckla ut räkningen och bestämma hur den ska betalas. (En extremt konkret skuggfinansiering vore väl bland det nyttigaste Vänsterpartiet kunde åstadkomma just nu? Alldeles oavsett att partiet har rätt i att invandring lönar sig på lång sikt. Kort sikt spelar roll för de allra flesta.)
Har vi råd? Ja, det ser ut så. Vi behöver inte ens tänka oss ett parallellt vänsteruniversum där bankernas vinster på 80 miljarder konfiskeras. Tillväxten blir nämligen bra 2016. Så bra att svenskarna kommer att betala in 24 miljarder mer i skatt än beräknat, enligt Riksgälden. Bara den extra farten i ekonomin kommer alltså att kompensera nästan fullt ut för Migrationsverkets ökade utgifter.
Att en del av flyktingmottagandet kommer att lånefinansieras är klart, men inte hur mycket. Finansministern har gett departementen i uppdrag att hitta besparingar också. En besparing kan se ut på många olika sätt, men alla typer av kännbara välfärdsförsämringar vore ett stort misstag. Om några ska få det sämre för att flyktingmottagandet ska fungera, kommer solidariteten snabbt att erodera. Samma risk för att grupper ställs mot varandra finns ute i kommunerna. Här får Vänsterpartiet ett stort ansvar för att förhindra det de närmaste åren.
Då är det bättre att helt och hållet låna till den välfärdsutbyggnad som flyktingkrisen kräver. Här kommer ju faktiskt, åtminstone på några sätt, möjligheten att bedriva den offensiva finanspolitik med kraftig underbalansering av budgeten som bland annat LO efterlyst. Många åtgärder som nu måste genomföras akut överensstämmer med behov som funnits länge. En av de största problemen i flyktingskrisen är till exempel att få fram nya asylboenden och bostäder. Med smart planering kan man redan nu bygga för boendenas framtida användning, när flyktingvågen ebbat ut. Skolor behöver byggas ut, men det hade behövt göras förr eller senare ändå. Lärare behöver rekryteras – men en sådan satsning kommer att vara viktig även för åren när de barn som nu kommit till Sverige har gått ut skolan.
Kommunerna behöver enligt SKL höja skatten med i snitt 2 kronor fram till 2019. Siffran har redan använts av alarmister och rasister. Men SKL har räknat med annat än flyktingkostnader, till exempel vår alldeles egna åldrande befolkning. Skattehöjningar kan hur som helst ändå behövas. Ökad kommunalskatt är visserligen ingen fördelningspolitisk höjdare. Men det är ohållbart att kommunalskatterna legat stilla i 20 år samtidigt som de privata förmögenheterna vuxit. Gemensam välfärd omfördelar, och gynnar de sämst ställda mest – även om skatterna inte är progressiva. Skattehöjningar måste därför vara en del av lösningen också på kommunal nivå.
Man ska dock inte överdriva kommunernas svårigheter. Många rapporter kommer i dagarna om kommuner som inte tänker höja skatten nästa år. Och i Dagens Nyheter 2/11 avdramatiseras flyktingkrisen i Stockholm kraftigt av stadens personaldirektör: ”Stockholm är inte i kris, men det är komplicerat. Vi löser det. […] Vår vanliga verksamhet ska fungera som tidigare. Folk är fantastiska i Stockholms stad, man rycker in och ser till att det fungerar.” Sådana bilder behövs också i dag.
Har vi råd? En del politiker kommer alltid att svara nej och få sina sympatisörer med sig. Mängden flyktingar spelar sällan någon roll: 1939 kunde tio judiska läkare betraktas som ohållbart. En Novusundersökning i juni visade att bara 10 procent av moderatväljarna trodde att välfärden kunde förbli opåverkad av flyktingmottagandet – det vill säga vid en tidpunkt då Migrationsverket bara begärt ungefär 4 miljarder extra per år. Bland rödgröna väljare fanns det majoritet för den motsatta övertygelsen. Skillnaden handlar säkert om flera olika saker. Vänstern vill att det ska gå. Och man kör inte med riggad matematik: när högern pratar om att inte ”ha råd” är ju skattehöjningar alltid borträknat som en möjlighet att få råd. Högern ser den välfärdssektor som de under två mandatperioder gett för lite pengar och säger: pengarna räcker inte. Vänstern ser samhällets samlade resurser i ett av världens rikaste länder och säger: jo, de räcker.
