Högern pratar gärna om att det behövs fler enkla jobb. Men lyssnar man noga så prata de faktiskt inte om enkla jobb, utan om enkla branscher. Branscher med ”vardagsjobb” – kratta löv, städa, packa matkassar (som ett borgerligt ljushuvud verkligen föreslagit.) Enkla jobb är faktiskt något annat: sådana finns överallt, även i högteknologiska framtidsbranscher. Även på Google behövs det någon som vattnar kontorsväxterna, monterar komponenter vid ett löpande band eller delar ut internpost.

När spjutspetsföretag går bra, skapas det med andra ord också många enkla jobb av det slag som är nödvändigt i alla verksamheter. Men på något sätt har högern fått för sig att enkla jobb bara finns i de mest lågproduktiva servicebranscherna, som man därför vill pumpa upp med skattemedel. Då blir jobben inte bara enkla, utan dessutom slitsamma, otrygga, ensamma, dåligt betalda och monotona. Inte för att det inte förekommer någon utsugning i spjutspetsföretagen. Men deras produktivitet och lönebetalningsförmåga kan ofta utnyttjas av ett välorganiserat arbetarkollektiv för att skaffa sig hyggliga villkor.

Flest enkla jobb i Europa finns i Makedonien, världens 84:e rikaste land. Minst antal finns i Norge – någon som har en synpunkt på den strategin? Sambanden är ju glasklara, fast inte åt det håll högern vill. De svenska rekordåren och skapandet av världens mest anständiga samhälle gick hand i hand med att de enkla jobben blev färre. Springsjasen fick jobb på industrin. Och visst kan vi försöka återinföra 1945. Vi kan ha folk som trycker på hissknappar åt oss eller tankar våra bilar, men är det någon som föreställer sig att det är så ett land blir rikt? Vågar vi chansa på att försöka bli mer som Makedonien?

Man kan se ”vardagsjobben” som ett mycket strategiskt högerprojekt. Efter storskaliga skattesänkningar är det inom räckhåll även för stora delar av medelklassen att konsumera mer fritid och bekvämlighet. Vad ska de annars lägga pengarna på? Samtidigt kan ”vardagsjobbens” villkor utöva press på de alldeles vanliga jobbens villkor. När vi en gång har accepterat principen om att vilket jobb som helst är bättre än inget jobb alls, då blir det skördetid för arbetsgivarna.

Men andra kan förstås se välvilja där de borde se klasspolitik. I söndagens DN (8/11) säger Miljöpartiets språkrör att det ”behövs fler jobb som kan vara första steget in på arbetsmarknaden”. Men det är inte de outbildade som kommer att få de enkla jobben. Det står en armé av arbetssökande högutbildade i vägen. Om samhället satsar på enkla jobb får vi fler läkare som är taxichaufförer, fler lärare som är städare. Och nej, enkla jobbfungerar inte som snabba språngbrädor; man fastnar, hålet i meritförteckningen blir större och större, yrkeskunnandet vittrar bort.

Om samhället istället satsar på bra jobb, till exempel i välfärdssektorn, kan läkaren jobba som läkare, och läraren som lärare. Då behöver man inte skapa ytterligare ett enkelt jobb för att ge en person utan utbildning en chans – nu finns det ju en taxibil eller en städpass att ta över. Nya jobb i toppen ger luckor i botten.

Det finns inte så många utan gymnasieutbildning kvar på arbetsmarknaden nu för tiden. Behovet av enklare jobb har i den meningen blivit mindre och mindre. Eller: det blir ett större och större slöseri att skaffa sig en av världens mest välutbildade befolkningar, och sedan inte ha en jobbpolitik som matchar det. Att satsa på enkla jobb där människor ska sitta och låta utbildningen falla i glömska, det är en massförstörelse av kunskap – dessutom kunskap som vi satsat på att investera i med gemensamma resurser.

Över allt detta svävar också en motbjudande uppgivenhet: det finns människor som inte klarar annat, och vi ska inte snabbt hjälpa dem framåt, uppåt. Nej, i stället – till skillnad från tidigare – ska vi ställa om hela arbetsmarknaden till att några alltid ska behöva göra hundår, eller ett helt arbetsliv, på botten. Det är så låga ambitioner för det här samhället att man skäms.