Skillnaderna var ganska små – fascinerande små, till och med – ända fram till 70-talet, då de börjar öka, för att ta fart på allvar efter 1990. Då, på nittiotalet, hade tjänstemän 35 procent högre lön än arbetare. Förra året hade skillnaden ökat till 47 procent. Arbetslösheten styr mycket. LO-facken har svårt att hålla uppe lönerna när det är stor konkurrens om jobben. Politiken styr också. Kommuner och landsting som gick på svältkurer under 90-talet gjorde att offentliganställda arbetare sackade efter. 

Dessutom påverkar det som man lite otidsenligt kan kalla läget i klasskampen. Arbetsgivarna har kunnat hota med globalisering och kris. I det allmänna medvetandet har en anställning blivit en gåva att vara tacksam över.

Det absurda är att samtidigt som löneskillnaderna har accelererat, har skattesystemet blivit mindre omfördelande. Det ska löna sig att utbilda sig, sa politikerna – fastän löneskillnaderna redan växte ute på arbetsplatserna. Inte att undra på, att de svenska inkomstklyftorna ökar snabbast i västvärlden.

I en anständig värld skulle det gå åt motsatt håll, genom att arbetarna knappade in. Nej, det skulle inte vålla några problem om det lönade sig mindre att utbilda sig; större frihet, trygghet och självförverkligande kommer människor alltid att välja ändå om de får möjlighet. 

Det får vara ett slut på att skapa större klyftor genom att förskollärare och sjuksköterskor hålls som gisslan i debatten. Visst, just de borde tjäna mer med tanke på sina lån, men de är bara en liten, liten del av alla som drar ifrån om politiken ska bädda för alla akademiker och tjänstemän. Och det får vara ett slut på att låta akademikerfacken tramsa om att högre löner handlar om att ”det ska löna sig att utbilda sig”, liksom för att få oss att se bilden av någon som står med antagningsbeskedet till högskolan och tvekar. Men ingen levande människa står i den situationen och gör livslönekalkyler. Det är omsorgen om de befintliga medlemmarna som driver akademikerfacken. ”Det ska löna sig att vara utbildad, precis som mamma och pappa var” skulle vara ett mer verklighetsnära slagord.

Det här är förstås ytterligare en ödesfråga för den socialdemokratiskt ledda regeringen, att lägga till andra. Löneskillnaderna ökade under det förra regeringsinnehavet 1994-2006. Ska det få göra det igen? Det borde vara otänkbart att möta väljarna 2018 utan att ha brutit trenden. Men då måste LO se till att regeringen inte ger upp sitt jobbmål och att man återreglerar arbetskraftsinvandringen. Annars kommer desperation och låglönekonkurrens effektiv att hindra att lönegapet sluts. Det måste också på ett mycket konkret sätt finnas en lönebetalningsförmåga i kommuner och landsting. För det krävs det en expansiv investeringsbudget från Magdalena Andersson, något som vi ännu inte sett skymten av. 

Lönegapet är en ödesfråga på ett annat sätt också. Socialdemokraterna har alltid strävat efter att skapa en löntagaridentitet, bortom uppdelningen i arbetare och tjänstemän. Att mellanskiktet tänkte på sig själva som löntagare, såg sammanfallande intressen med arbetarklassen och därför kopplade sina framtidsförhoppningar till arbetarrörelsen, var ett av fundamenten i det långa socialdemokratiska maktinnehavet på 1900-talet.

Men om skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän upplevs som mer och mer relevanta när löneskillnaderna ökar, kommer det att vara svårare att bygga en löntagaridentitet på 2000-talet. Hur vi jobbar när vi är på jobbet kommer att kännas viktigare än att vi alla säljer vårt arbete. Mellanskiktet kopplar helt loss från ett radikalt samhällsprojekt. Det är ingen liten förlust. Tudelningen av löntagarkollektivet måste hejdas å det snaraste.