Arbetsförmedlingens chef påstod på pressträff om prognos för 2016 att ”vi har en oerhört stark arbetsmarknad”. Detta trots att 370 000 personer är arbetslösa och att snart åtta av tio arbetslösa är långvarigt arbetslösa eller riskerar att bli det.
Fortfarande är en femtedel av ungdomarna i arbetskraften arbetslösa. Samtidigt har vi 90 000 ungdomar som varken söker jobb eller studerar. Vi har 260 000 som inte kan få arbete i den omfattning de vill. Vi har 120 000 utan arbete som vill och kan ta jobb, men inte anser det lönt att söka.
Till denna bild hör också strömmen av asylflyktingar. Cirka hälften av asylflyktingarna i det så kallade etableringsuppdraget har en utbildningsnivå motsvarande högst grundskola och löper därför stor risk att bli kvar lång tid i arbetslöshet. Efter tio år i landet är det bara hälften som fått arbete. Med början om cirka ett år är det ytterligare minst 120 000 asylflyktingar som ska ut på arbetsmarknaden.

Till bilden hör också att Arbetsförmedlingen har stora problem med att ens klara sina grundläggande uppgifter och att förtroendet för myndigheten är långt nere i botten.
Vi har viss brist på yrkesutbildad arbetskraft. Hur omfattande den är kan inte sägas med säkerhet. SCB:s vakansstatistik tyder på att bristen kan röra sig om i storleksordningen 20 000 till 30 000 personer. Skulle alla platser kunna tillsättas minskar arbetslösheten bara med ungefär en halv procentenhet. Regeringsföreträdarna överdriver i sina uttalanden arbetskraftsbristens betydelse och storlek.
Vad gör regeringen? De aktiva arbetsmarknadspolitiska programmen för att rusta dem som riskerar att bli eller redan är långvarigt arbetslösa ligger i stort sett kvar på alliansregeringsnivå. Inte ens vallöftet om att avskaffa de påtvingade gratisjobben (Fas 3) kommer att infrias inom överblickbar tid.
Statsministern uttalar sig numer inte så ofta i dessa frågor. Annars brukar han mest påpeka att vi har rekordmånga lediga jobb och arbetskraftsbrist, ibland kryddat med uttalanden om att de arbetslösa ”ska göra sin plikt” och med det antyda att de borde anstränga sig mer. Detta trots att det går åtskilliga arbetslösa på varje ledigt jobb.
Nej, vi har verkligen inte ”en oerhört stark arbetsmarknad”. Att bagatellisera arbetslösheten är att inte vilja göra något åt saken. Då måste avsikten ifrågasättas. Men ingen gör det. Finns det inte längre någon vilja eller idé om hur vi ska kunna komma ned till den rimliga nivån 2 till 3 procents arbetslöshet som mer speglar en oproblematisk omsättning på arbetsmarknaden?

Om inte målet längre är full sysselsättning, vad är då målet? Vad ska hända med den växande skara arbetslösa som inte platsat på arbetsmarknaden eller som riskerar långvarig arbetslöshet och utslagning?
En del debattörer inom vänstern tror att arbetslösheten kommer att minska till några få procent av arbetskraften bara tillväxten i ekonomin ökar. De förespråkar i stort sett bara ökade investeringar som medel för att få ned arbetslösheten.
Men hur det konkret skulle kunna fungera är det inte någon som försökt förklara. Det är inte heller tillräckligt att – som Jonas Wikström gjorde i Flamman (3/12) – mer allmänt säga det självklara att offentliga sektorn måste växa för att öka jobben.
Vänstern måste skaffa sig en tydlig och trovärdig arbetsmarknadspolitik, som går mycket längre än allmänna uttalanden i övergripande frågor, och som kan visa vägen bort från massarbetslöshet och utslagning.