Snart är det jul. Mitt Facebookflöde översvämmas av bilder på lussekatter, pepparkakshus och välstädade hem med hyacinter och tomtar. Själv älskar jag julen, men när pynt och bakning blir ett tvång är det inte roligt längre. Många känner samma sak. Hur man (läs kvinnor) hanterar alla måsten inför julen är något som luftas varje december.
Hur kvinnor dukar under av högt ställda sociala krav har också diskuterats under hösten. En krönikör skrev om alla krav hon har på sig som småbarnsmorsa. Det var inte lite. Jag läste med en lätt klump i magen om vällagad mat och inredning av barnrum. Ungefär samtidigt skrev en annan krönikör om hur kvinnor förväntas vara tidseffektiva, välsminkade och hålla sig i form genom att anmäla sig till diverse lopp.
Nej, men vänta nu, tänker jag. Anmäla sig till ett lopp? Vem kräver det egentligen? Det här är skribenter som jag uppskattar mycket överlag. Självklart har de en poäng. Det ställs orimliga krav på kvinnor. Men frågan är om inte en del strategier stjälper mer än de hjälper.

För ungefär tio år sedan var det populärt med självhjälpsböcker i stil med Så ung? Och så duktig! av och för överambitiösa unga kvinnor. På mig hade de samma effekt som att ge en alkoholist en detaljerad instruktion i hur man bränner hemma och sedan säga ”akta dig noga för det”. Jag läste dem som handböcker i hur man pressar sig lite till och framför allt: Hur mycket man bör orka innan det är legitimt att tala om för höga krav. Vilket ofta var en bit efter min egen gräns.
Till slut insåg jag att jag inte orkade längre. Successivt började jag att vara olydig för att rädda mig själv. Jag slutade raka benen när jag inte kände för det. Armhålorna med förresten. Jag utförde masstrykningar från mina att göra-listor. En period åt jag nästan bara färdiga frysportioner. Jag började inleda förhandlingar med mig själv: ”Ska jag orka gå en kurs och hålla samma tempo på jobbet måste det få se ut som hej-kom-och-hjälp-mig hemma”. Och det hände… inte så mycket alls faktiskt. Med undantag från några idiotiska kommentarer från personer som var lätta att ignorera, fortsatte livet som vanligt.

Självklart är det inte så enkelt som att bara strunta i alla normer så löser det sig. Kvinnor som struntar i att fixa sitt utseende, inte har ett välstädat hem och inte ägnar sig åt uppbyggliga fritidsintressen, döms mycket hårdare än män. Fråga tjejen som mordhotades efter att ha råkat visa upp en hårig armhåla i publiken till Melodifestivalen för ett par år sedan.
Det finns också mycket press i vår vardag som vi inte kan ändra på över en natt: Ekonomisk stress. Slimmade arbetsplatser som tvingar oss att ständigt ligga på vår maxgräns. En bristande offentlig sektor som gör att vi måste ta hand om sjuka och åldrande anhöriga.
Men kan inte vi som har lite feministisk sjukdomsinsikt, åtminstone försöka att vara snällare mot oss själva? Att i stället för att klaga på hur förväntningar på kvinnor ser ut i dag, faktiskt strunta i dem så mycket vi bara förmår. Det går att göra, jag lovar. Och när vi trillar dit igen, kan vi låta bli att tvångsmässigt redovisa det för att hindra spridningseffekter . Vad säger ni? Har vi en deal i jul?