Sjöwall Wahlöö – berättelsen om ett brott
K specials dokumentär.
SVT 2016.
Nu rasar diktaturerna! Per Wahlöö och vägen till den nya kriminalromanen
Per Hellgren.
Universus Academic Press 2015.
Maj Sjöwalls och Per Wahlöös deckarsvit om Martin Beck, Roman om ett brott (1965–1975), är ständigt aktuell. Franchisen kring Beck spänner i dag över flera medier och rollfigurerna har börjat leva sitt eget liv, ganska långt från originalberättelserna.
Antagligen är filmer och tv-serier vid det här laget mer bekanta för de flesta svenskar än romanserien. Kanske var det för att råda bot på detta som SVT i början av januari sände dokumentären Sjöwall Wahlöö – berättelsen om ett brott, till stor del baserad på intervjuer med den idag 80-åriga Maj Sjöwall. Programmet förmedlar den vedertagna bilden av att deckarduon Sjöwall & Wahlöö skapade en helt ny genre – den realistiska och samhällskritiska polisromanen – som bland annat lade grunden för dagens svenska deckarunder. Utöver Sjöwall själv intervjuas en imponerande rad välkända författare (av någon anledning uteslutande manliga sådana), som alla på olika sätt konstaterar att det förhåller sig just så. ”Jag tror inte att någon som ägnat sig åt att skriva om brott som spegelbilder av ett samhälle kan komma förbi Sjöwall Wahlöö”, säger till exempel Henning Mankell. ”De visade verklighetens Sverige snarare än bilden av Sverige”, menar den brittiske deckarförfattaren Lee Child.
Att en lättsam tv-dokumentär har en förenklad historieskrivning följer kanske med genren. Ändå är det lite tröttsamt att programmet är så ensidigt hyllande och dramaturgiskt förutsägbar i berättelsen om hur ett begåvat författarpar bryter mot vedertagna regler och lyckas mot alla odds.
Dokumentären nämner inte den amerikanska tradition av hårdkokta deckare och polisromaner som Sjöwall & Wahlöö influerades av och stöpte om i svensk, vänsterradikal tappning. Inte heller berörs den grund till deckarserien som lades i Per Wahlöös tidigare romaner. Istället tycks Roman om ett brott sprungen ur tomma intet, vilket ytterligare spär på mytbildningen.
Men den som vill veta mer om Per Wahlöö kan med fördel läsa Per Hellgrens Nu rasar diktaturerna! Per Wahlöö och vägen till den nya kriminalromanen, där han analyserar hela Wahlöös tidiga produktion som journalist och författare. Bland annat visar Hellgren hur Wahlöö successivt radikaliserades åt vänster, från att till en början ha varit en närmast högerborgerlig skribent.
Som en brytpunkt i författarskapet framträder romanen Mord på 31:a våningen (1964), där mycket av det som skulle komma i deckarna redan finns på plats. Till exempel introduceras kommissarie Jensen, vars släktskap med kommissarie Beck är slående: också han är butter, ordknapp och har magsår, men försöker trots allt vara rekorderlig inom ett korrupt polisväsende.
SVT-dokumentären och Hellgrens bok har inte mycket gemensamt, men de förenas i hur de beskriver Beck-sviten. ”Sjöwall–Wahlöö lyckades med konststycket att släpa ut detektivromanen ur dess borgerliga skrymslen på slott och herresäten genom att proletarisera den i en sällsamt lyckad korsbefruktning mellan betonggrå diskbänksrealism och marxistisk samhällskritik”, skriver Hellgren i en typisk passage. Vad som lyfts fram som nydanande är realismen och samhällskritiken (vilket för övrigt är något som nästan alla som skriver om Sjöwall & Wahlöö upprepar). På ett plan stämmer naturligtvis en sådan beskrivning, men det är en bild som kan nyanseras.
Jag själv har till exempel svårt att se Roman om ett brott som en särskilt realistisk samhällsskildring av rekordårens Sverige. För mig framstår den som en dystopisk satir över en lika delar inkompetent som maktfullkomlig socialdemokratisk polisstat, som aldrig riktigt fanns i verkligheten. Det Stockholm som skildras i deckarserien har också stora likheter med den anonyma framtidsstaden i Per Wahlöös två renodlade dystopier Mord på 31:a våningen och Stålsprånget (1967) – de anonyma höghusen, det förljugna regeringspartiet, den repressiva byråkratin, kravallerna, den ökande brottsligheten, det allt brutalare polisvåldet. Alltså: mer än samtidsrealism är Roman om ett brott i min mening en samtidsdystopi; snarare än att syna sprickorna i folkhemmets fasader (en ofta använd kliché i sammanhanget) förstoras de och görs till något alltigenom avskräckande.
Roman om ett brott är samhällskritisk – det råder det ingen tvekan om. Men det går ändå att diskutera hur angelägen denna kritik är. Min främsta insikt när jag tittade på tv-dokumentären kom när Maj Sjöwall berättade hur hårt hon och Per Wahlöö tog rivningen av Klarakvarteren: ”Det konstiga var att vi inte var beredda. Rätt som det var så var mitten av stan en stor grop.” För dem blev rivningar, miljonprogram och andra ingrepp och effektiviseringar i statlig regi ett slags bevis på att välfärdssamhället hade blivit cyniskt och inhumant. Det var detta de var kritiska mot.
Kanske är det en generationsfråga, men jag själv, född 1983, har alltid tyckt att Sjöwalls & Wahlöös kritik mot folkhemmet, socialdemokratin och Palme är något njugg och svår att förstå – de bortser ju från allt som var bra med blandekonomin och den svenska välfärdsstaten. Men så har jag också bara min egen samtid att jämföra med. Och här och nu, i individualismens tidevarv, framstår kollektivism och storskaliga statliga åtgärder som närmast ett icke-problem. Nästan som något att nostalgiskt blicka tillbaka mot.
