I dagarna avgörs formerna för en ny politisk era i Spanien. Men Franco kastar fortfarande sin skugga över landet där partiet Podemos har lyckats med det som vänstern drömt om i decennier.
Den blödande tjuren. Krisens Spanien 40 år efter Franco
Thomas Gustafsson.
Carlsson bokförlag.
Podemos
Lotta Elstad.
Celanders förlag.
Utkanter
Rafael Chirbes.
Natur & Kultur.
Strax norr om Madrid finns en minnesplats som heter Valle de los Caídos. Ett monument över spanska inbördeskrigets offer som består av en kyrka, huggen direkt ur granitberget. Under byggnadsprocessen dog hundratals republikanska krigsfångar, och i dag ligger 33 872 soldater begravda där. Längst inne i katedralen, mitt bland sina offer, vilar general Franco.
Om detta monument läser jag i Thomas Gustafssons Den blödande tjuren. Krisens Spanien 40 år efter Franco. Det är en bok som handlar om hur historiska konflikter lever vidare i dag. Anhörigorganisationer har nämligen försökt flytta Franco. De menar att platsen har blivit en ”temapark för fascister”. Men katolska kyrkan och gamla frankister har satt sig emot. Trots att det var 40 år sedan Franco dog är striden kring graven hetare än någonsin.
De senaste månaderna har det skrivits spaltmeter om Spanien. Om bostadskraschen, korruptionskulturen och vänsterpartiet Podemos framgångar. Men få texter har lyckats pejla in djupet på den spanska krisen. För Spaniens kris handlar inte bara om en galen spekulationsboom eller korrumperade politiker som säljer byggnadskontrakt. Snarare var börskraschen något som gjorde att en rad andra kriser blev synliga. Här är striden om Francos grav ett exempel. I samband med att bostadsbubblan sprack skapades en allmän känsla av att gamla problem ”måste upp på bordet”. Ett sådant var tystnaden kring Francoregimens brott. När den bröts vågade dåvarande socialistledaren föreslå en flytt av graven. Det var ju absurt att en bödel skulle vila sida vid sida med sina offer. Förslaget strandade, men locket hade lyfts av.
Gustafssons bok är oumbärlig, inte minst för att den visar hur de oläkta såren från militärdiktaturen även är intimt sammanflätade med krisen för institutioner som den spanska kyrkan och kungahuset. Något som däremot saknas är en initierad diskussion om den ekonomiska krisen. Här rekommenderar jag istället Lotta Elstads på svenska nyutkomna bok Podemos. Vänsterpolitik i kristid som tar ett grepp på det land som på många sätt drabbats hårdast av börskraschen 2008. Enligt IMF är Spanien det EU-land där ojämlikheten ökat mest mellan 2008 och 2014. European Anti Poverty Network visade 2014 att över 30 procent av den spanska befolkningen lever i fattigdom. I Andalusien är siffran 40 procent.
Krisen har gjort att Spanien riskerar att falla samman. Samtidigt har eländet skapat Podemos. Det är ett parti som lyckats med det som vänstern drömt om i decennier. Som Elstad visar har partiet sammanfört nya folkrörelser, gamla kommunister och facebookaktivister i motståndet mot åtstramningspolitiken. Och inte bara på nätet. I valet 2015 fick Podemos 20,7 procent av rösterna och blev landets tredje största parti.
Podemos brukar ses som förklaringen till att Spanien saknar ett högerpopulistiskt eller fascistiskt parti. Genom sin populism har man fångat upp det segment inom arbetarklassen och den lägre medelklassen som annars skulle stödja ett sådant parti. Det är sant: fascistpartiet Falangen får bara några tusen röster i valen. Men att säga att Spanien saknar högerextremister i parlamentet är en förenkling. Partido Popular rymmer flera gamla frankister som på senare år fått ett allt starkare inflytande i partiet. På sätt och vis är det ännu mera skrämmande än om de hade haft ett eget parti. I Sverige skulle det motsvaras av om ett antal före detta medlemmar i Svenskarnas Parti fick en maktposition inom Moderaterna. Detta kan bara hända i ett land där fascismen var ”mainstream” fram tills nyligen.
Min poäng här tål att upprepas: om man vill förstå den ekonomiska krisen i Spanien måste man gå djupare ner i historien. Ett sätt att göra det – förutom att läsa de två utmärkta reportageböckerna ovan – är att ta del av den spanska ”krislitteraturen”. Den fungerar nämligen som ett slags titthål mot det förflutna. Isaac Rosa, Alberto Oloms och Andrés Barba är några av författarna som finns översatta – och i dagarna publiceras ytterligare en. Han heter Rafael Chirbes och hans roman Utkanter är en riktig tegelsten. Den utspelar sig i en liten småstad i Valencia och handlar om Esteban som har förlorat sina besparingar genom andras spekulationer. Dörrarna på snickeriet har kedjats igen, nu sitter han hemma, förbittrad, och tar hand om sin dementa pappa. På gatorna jobbar marockaner för slavlöner. Med detta som utgångspunkt skapar Chirbes en svindlande monolog som leder rätt ner i historien. Här får Estebans kamp mot bankmännen sin motsvarighet i faderns kamp mot Franco.
Chirbes bok är en mörk och tungläst historia. Den fångar ett Spanien som lidit svårt under såväl fascism som åtstramningspolitik. Samtidigt tycker jag att något saknas i den här depressiva samhällsskildringen. För som Elstad påpekar finns det trots allt ett ljus i Spanien. 2014 publicerade Gallup Healthways en opinionsundersökning som visade att spanjorerna – tvärtemot alla odds – är ett av EU:s lyckligaste folk. Trots all korruption och politisk misstro har krisen gjort att människor kommit varandra närmare och att det sociala livet har fått en större betydelse. Spanjorerna har med andra ord vänt sig utåt och framåt, inte inåt och bakåt som Chirbes ensamme misantrop.
