”Nästan en halv miljon har dött av kriget i Syrien och 1,9 miljoner skadats.” Jag satt i min trygghet i tv-soffan och läste den ofattbara nyheten på mobilen. När människor lider av krig, förtryck, fattigdom, misär och rasism måste man ställa sig frågan, vad hade du gjort? Stannat och riskerat din familjs och ditt eget liv eller flytt i sorg men också i en dröm om ett tryggare liv?
Efter fem år av bombningar mot sin befolkning, en galen diktator, IS som härjar och Ryssland som bombar är det mer än någonsin nödvändigt att känna med och för det syriska folket. Visa medmänsklighet och ta sitt humanitära ansvar.
Hela Syriens befolkning är drabbat av kriget. Hade detta hänt i Sverige hade miljoner svenskar flytt vårt land från första veckan. Jag är en av dem. Vi hade sökt en fristad i grannländer eller på andra sidan jorden. Vi hade vandrat, krävt att få hjälp och stöd och försökt riva taggtrådsstängsel och murar.
Väl framme hade vi så snabbt som möjligt velat komma in i det nya samhället, samtidigt som vi velat behålla vår egen kultur och traditioner. Precis som miljoner svenskar gjorde när de flydde till Amerika under 1800-talet.

Vi hade velat lära oss ett nytt språk och hitta en bostad. Ett arbete, en utbildning och en inkomst. Kunna göra rätt för oss och betala skatt. Precis som alla de människor som kommer till Sverige i dag vill. Jag förstår därför inte hur så många etniska svenskar och människor som själva flytt hit har mage att sätta stopp för andra och sprida rasistiska fördomar. Att medvetet fokusera på problem och inte på lösningar. Att säga att vi inte ska hjälpa andra.
Jag skrev ner mina tankar och känslor i ett debattinlägg i Eskilstuna-Kuriren. Min reaktion var ytterst allmänmänsklig och ändå lyckades den framkalla en kraftig motreaktion från oväntat håll. Svaret kom dagen efter som en rekyl från kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, Jimmy Jansson (S). ”Peka inte finger åt Svenska folket, Hamberg!”, löd Janssons rubrik. Ett i mina ögon populistiskt påhopp, en medveten misstolkning av min text och ett sätt att fiska i grumliga vatten. Mitt inlägg dömer inte människor för sin oro, utan lyfter ett allvarligt problem – det höga tonläget i debatten och vikten av hur man uttrycker sig. I dag avhumaniseras människor, vilket bidrar till ett hårdare samhälle som gror och växer i sociala medier och vid fikabordet. Jag ville återta den solidaritet och medmänsklighet som historiskt varit så stark och som nyligen svepte över Sverige när vi såg de fruktansvärda bilderna av den lilla pojken på stranden, Alan Kurdi. Då sörjde vi och förstod.

Vi var många som häpnade över Janssons svar. Alex Voronov och Eskilstuna-Kurirens ledarsida gjorde det omgående i två ledare med rubrikerna ”Populisten Jansson” och ”Han går dit vinden blåser”. Där de analyserar Jansson och Socialdemokraternas populism och deras sätt att vända kappan efter vinden.  
Jag har själv funderat över varför reaktionen blev så kraftig från Jimmy Jansson (S), KS-ordförande. Svaret finns någonstans mellan den flykting- och migrationspolitik som förs i Sverige i dag och den självbild som socialdemokratin har som ett parti som står upp för en human asylpolitik. För faktum är att det inte är särskilt humant att skilja barn och föräldrar åt, eller att tvinga ut barnen i båtarna, eftersom de inte lagligt kan ta sig till sina föräldrar i Sverige. Detta är en realitet i dag.
Rasismen i Sverige behöver inte fler populistiska politiker som spelar på och förstärker människors oro. Det bidrar endast till en ökad polarisering i samhället. Rasism minskar om vi ger människor samma förutsättningar att lyckas och om vi arbetar för ett samhälle som håller ihop och inte splittras. Där vi lyfter och ser potentialen i varje individ och slutar ställa grupper mot varandra. Då vi visar medmänsklighet och empati. Vi måste alla våga ställa oss frågan – vad skulle du gjort om bomberna föll över din stad?