Yarden

Manus: Sara Nameth.
Regi: Måns Månsson.
Medverkande: Anders Mossling,
Axel Roos, Hilal Shoman mfl.

Det är knappast någon lätt uppgift att göra film av Kristian Lundbergs Yarden. Boken kom 2009 och har blivit något av en modern klassiker inom arbetarlitteraturen. Den kretsar kring en poet som blir av med sina uppdrag inom kulturvärlden. Kort därefter tvingas han ta jobb i hamnen i Malmö. Där utspelar sig en rad obehagliga scener där bemanningsföretag, papperslösa flyktingar och hänsynslösa förmän är inblandade. Yarden är en mörk bok som beskriver hur människovärdet systematiskt monteras ner på en arbetsplats. Den har inte någon handling eller dialog utan bygger på stämningar och bilder.

Det är modigt av Måns Månsson att filmatisera den. Tillsammans med manusförfattaren Sara Nameth har han på många sätt gjort ett utmärkt jobb. Skickligt fångar han upp den stålgrå hopplösheten från boken. Här finns flera bilder av ekande hallar där bilar står uppradade i tusental. I bakgrunden sjunger en ensam fiskmås. På kontoret berättar en förman att arbetarna får en bonus om de skvallrar på kollegor som råkar skada bilarna. Detta förstår man är en plats där solidaritet är omöjlig. Vi får se papperslösa irakier gå med nedböjda huvuden, livrädda att bemanningsföretagen inte ska ringa nästa dag.
Yarden är en av de mest välkomponerade filmer jag har sett på länge. Bildmässigt är den elegant ner i minsta ruta och skådespelarinsatserna är storartade. Anders Mossling gör den namnlösa poeten med en skör tankspriddhet och han kommer antagligen att belönas med en guldbagge för rollen. Hans son, spelad av Axel Roos, är också bra – han utstrålar både tonårig trulighet och vuxen dysterhet.

Men filmen dras med ett stort problem. Där boken till viss del var en uppväxtskildring har Månsson ersatt de bakåtblickande avsnitten med en rad komiska scener. Det är ett begripligt val men tyvärr gör det att en del av värmen från boken sipprar ut. Humorn är nämligen kall och absurd. I en scen värdig Roy Andersson besöker Mossling en personalfest för cheferna. I bakgrunden står en överviktig man och sjunger SD-sången ”Blåsippans väg” på klingande skånska. Det är en scen som inte finns med i boken och jag har svårt att förstå mig på den. Vad är poängen med att framställa cheferna som onda? I Lundbergs bok finns inga sådana moralistiska inslag; där är alla fångar i ett system.

Även i relationen mellan fader och son har filmen lagt till en iskyla som inte finns i boken. Sonen går ständigt runt och klagar: varför tjänar du så lite? Varför är du så värdelös? Du kan ju inte ens behålla ett invandrarjobb! Detta bidrar till att skruva upp den absurda stämningen som jag inte tycker passar berättelsen. Egentligen förmedlar filmen och boken samma budskap om vad bemanningsföretag och en avreglerad arbetsmarknad gör med arbetstagarna. Men där boken skapar en politisk vrede i läsaren förmedlar filmen bara en matt och grå känsla av hopplöshet.