Vän av ordning
Henrik Bromander.
Atlas.

I det danska valet 2015 minskade kvinnors representation i Folketinget (riksdagen) från 39,1 procent till 37,1 procent. Det är den största tillbakagången sedan danska kvinnor fick rösträtt. Senaste utgåvan av tidskriften Nordicom (som utkommer i hela Norden) har temat ”hets och hat online”, och i en av artiklarna diskuterar journalisten Dorte Toft näthatets betydelse för kvinnors situation i offentligheten. Hon citerar bland annat forskning som visar att var femte kvinna som är lokalpolitiker avstår från att debattera vissa ämnen på grund av att det riskerar att föra med sig grova, trakasserande reaktioner. Var fjärde kvinna överväger, på grund av detta, att lämna politiken.

Textens innebörd – näthatets konsekvenser för mottagaren av hatet – surrar i bakhuvudet på mig när jag läser Henrik Bromanders roman Vän av ordning, i vilken han gestaltar huvudpersonen Joels radikaliseringsprocess från dataintresserad ungdom med en mamma engagerad i Feministiskt initiativ till fullfjädrad hatare. Ett mentalt cybervåld som främst riktas mot kvinnor och muslimer – till en början mest som en pose, lite på skämt – trappas långsamt upp till att kulminera i det allra mest extrema. Gestaltningen är övertygande. Bromander visar hur skört det mänskliga psyket kan vara, och hur det är möjligt för den på många sätt ursprungligen hyggliga pojken Joel, med en uppväxt präglad av solidaritet, att några år senare vara en annan. En som tänker på det han läst på nätet, om olika metoder för att betvinga viljan: ”Hur man kan förmå sig att begå det avskyvärda för att andra ska slippa.”
Den fascistiska, nazistiska tanken om att skapa renhet genom våld och död.

Henrik Bromander är i min smak för utförlig i redovisningarna av sitt persongalleri. Bokens upptakt, den första tredjedelen, saknar ett driv. Varför behöver jag veta all denna bakgrundsinformation om alla dessa människor? Det är inte dramaturgiskt motiverat. Ändå är Vän av ordning en suverän bok; inte bara ett skakande porträtt av Joel och vad hans skruvade virtuella gemenskap, präglad av porr och högerextremism i lika delar, gör med just honom – det är samtidigt en bok som skildrar förskjutningen av gränser i det svenska samhället under tidsperioden 2007 tills i dag: Hur Sverigedemokraterna gick från paria till mainstream och nätet under samma tid möjliggjorde hatets exponentiella spridning tack vare att en liten grupp hatare tog sig an uppdraget med full kraft.
Mina tankar vandrar till en annan text i Nordicoms temanummer, i vilken tre forskare presenterar ett forskningsprojekt från Tyskland, USA och Storbritannien som visar vilken risk ungdomar 15–30 år löper att exponeras för hat i alla de undersökta länderna. De kallar fenomenet för en form av cybervåld och avslutar sin text med att varna för den radikalisering som vardaglig kontakt med hat och extremism på nätet kan föra med sig.
Joel är inte fiktion. Han finns här och nu.