Till takten av Göran Greiders och Ann Charlotte Altstadt matematik av liv repeterar jag poesi, för att genom den komma ihåg andra rytmer, andra utopier. Jag läser Karl Gustav Ossiannilssons dikt ”Tiggarnas Fosterland” från 1901, och minns ett vackert löfte som nationalismen stulit ifrån oss: Vårt hemland är stenhårda marken/ vårt hemland är trug och förakt/vårt hemland är knuffen och sparken/av envar som har lust och makt. Dikten, som ställer arbetarna i förhållande till den nation som bidrar till att exploatera dem, ekar våldsamt i ett Malmö där socialdemokratin har gjort det till sin personliga mission att förstöra EU-migranters liv. Men i Ossiannilssons dikt blir erfarenheten av att sakna ett hemland en politisk styrka. Precis som den egendomslöse proletären kan den hemlandslösa bli ett politiskt subjekt just för att den inte har något att förlora. Socialdemokratins rasism mot romer – som när Malmös kommunalråd Carina Nilsson kallar dem för ”överlevnadsexperter” som ett sätt att legitimera deras misär – visar dock att ”arbetarklassen” fortfarande förstås i termer av vitt, manligt produktivt lönearbete. Detta vid sidan av rasismen förhindrade också att EU-migranternas ockupationer i Malmö bemöttes som ett politiskt artikulerat uppror.
Men vänstern kan inte välja vilket subjekt som den skall vara solidarisk med – det är just den gränslösa solidariteten som är garantin för seger. Därför måste vi också provoceras av somliga feministers krav på att ”hjälpa kvinnor på flykt” och inte alla som flyr. Männen utan arbete, hem och nation kan i själva verket utgöra en grund för att fördjupa solidariteten mellan den feministiska och den socialistiska kampen. För att sakna nation, och (löne)arbete, att infantiliseras – ”hjälpas” – men också misshandlas och våldföras på, är erfarenheter som kvinnor och män i arbetarklassens periferi delar.
Dikten ”Tiggarnas Fosterland” ska inte förpassas till att handla om någon särskild tidsepok, utan pekar på kapitalismens essens; trots att vi lever i ett system som bygger på lönearbete finns det många former för arbete och exploatering – arbetarklassen kan inte skiljas från sin egen reservarmé. När Greider talar om migranter som en fara för välfärden, eller Altstadt förklarar ojämlikheten med dem som drabbas av den, upprätthåller de den diversifiering av arbetarklassen som kapitalismen tjänar så mycket på. Att tala om kvinnor, arbetslösa, migranter eller sjukskrivna som en kostnad för den nationella arbetarklassen gör inte bara att ett hjärta och en kropp går sönder, utan också hela socialismens ideologi.