Joris Luyendijks Simma med hajar är den andra boken på kort tid, vid sidan av Owen Jones Etablissemanget, som lockar med en exklusiv skildring av människorna bakom spakarna. Men medan Jones är den väderbitne snuten som står med kallnat kaffe i handen iförd skjorta och hängslen och drar streck mellan nyckelaktörer på sin whiteboard, arbetar Luyendijk med förklaringsmodellen att den perverterade kulturen inom finansvärldens centra i själva verket är lika huvudlös som en nackad höna.

Joris Luyendijk

I örnnästet London City rusar hedgefondmäklare runt med nervösa blickar och varukorgar fyllda av råvaruderivat bara för att närsomhelst få korgen utbytt mot en bananlåda och brysk eskort ut ur byggnaden. Denna fruktan skapar ett påfrestande arbetsklimat. Det gäller att slicka uppåt, bejaka sin skrupelfrihet och aldrig någonsin prata med medierna. Att Luyendijk fått så många att trots allt göra det väcker såklart respekt inom skrået.
Precis som Jones gör han en grej av att ha lyckats nästla sig in i lejonkulan. Informatörerna själva drivs av olika motiv. Vissa vill slå larm över hur vansinnigt allt är. Andra vill skryta och/eller känna sig betydelsefulla. Det verkar också – vilket författaren inte framhåller – finnas en stor vilja att skylla ifrån sig. Även om Luyendijk gör upp med kristeorier byggda på nonsensbegrepp som ”girighet” och ”ondska”, väljer han samtidigt att tona ner allt aktörskap. Kriserna är en logisk följd av inkompetens och dålig företagskultur. Det anarkiska Systemet är problemet och boken landar också i en uppmaning till att utnyttja de demokratiska institutionerna. Reglera lite här, upptaxera lite där och sedan är saken biff.

Jones bild är den omvända. Etablissemanget utgörs av finanshajar, mediemoguler, Tories, New Labourers, polischefer och gamla baroner och Systemet i sig är den systematiska korruptionen och svågerpolitiken. Den idén göder entusiasmen för en Bernie eller Corbyn. Om bara rätt personer kom till makten så kanske… Men Jones tvekar i alla fall inte kring etablissemangets slughet och avsikter. Målet är att upprätthålla status quo. Medlen är de som finns tillgängliga. Parlament, mediadrev eller småmord, det gör det samma så länge resultat uppnås. Att som Luyendijk patetiskt vädja åt eliten att ta ”möjligheten att reformera sig, innan det är för sent” leder ingenvart. Att dra ut dem i ljuset och tvinga dem att exponera sig är i så fall en bättre, och mer underhållande, metod.

I Sverige finns det två liknande skildringar av eliten som sticker ut: Björn af Kleens Jorden de ärvde från 2009 och Annette Kullenbergs Överklassen i Sverige som kommit i ett antal nytryck sedan den först publicerades 1974. Af Kleen, med sin (ful-)adliga bakgrund, tecknar likt Jones illustrativa porträtt av feodala kvarlevor som bevarat sig själva och sina ärvda privilegier genom att vara pragmatiska fullblodsproffs. ”Man intar inte Moskva vintertid”, som friherre Johan Nordenfalk formulerar det, när en frälsebroder på Adelsmötet 2001 får feeling och vill lägga en riksdagsmotion om det nödvändiga i nyadlande. Istället för symbolpolitik och knäppa ritualer, vilket motsvarigheterna i Storbritannien alltid varit för svaga för, koncentreras resurserna kring lobbyorganisationer för bevarandet av uråldriga ägarstrukturer, befriade från modernt bjäfs om arvs- och besittningsrätt för kvinnliga avkommor och arrendatorer.

Det är klart att även den ägande klassen rymmer sina excentriker. Johan af Petersen, på godset Erstavik, tar sig an sitt ansvar som ättens huvudman med sådan entusiasm att han vräker syskonen från sin rättmätiga egendom och hotar med polis om inte hans 90-åriga mamma genast slutar ”ockupera” lägenheten i Gamla Stan. Men de som haft förmånen att arbeta med honom inom Riddarhuset intygar att ingen gjort mer för fideikommissens bevarande än han. Trots att jordägarna inte längre kan tvinga arrendatorer till dagsverke (i sossarnas förbannade Sverige), praktiseras nya innovativa sätt för att få avkastning på jorden, som baron Nils Gyllenkrok i skånska Igelösa som investerat i sitt eget ”Life Science Community” där ”diskreta organbyten i lantlig godsmiljö för företagsledare är affärsidén”.

I Kullenbergs bok är representanter ur överklassen i skydd av anonymitet ännu mindre försiktiga med vad de säger. En ”modedirektris” avfärdar kritik mot adeln som ”någon underlig sorts jämlikhetssträvan” och ägaren till en chic ”boutique” misstänker att engagemang i kvinnofrågan drivs av ”latent homosexualitet”. Direktören och sagofiguren D-H von Hartmansdorff uppger sig ligga sömnlös om nätterna från det inbillade hotet om att omvandla gods och herresäten till ”allaktivitetshus”, och en källa inom Riddarhuset bjuder på skvaller om vilka tossiga titlar medlemmar kräver att få tillagda sina släktkrönikor (”Överste i Kungliga Ridande Ukrainska Polisen” sticker onekligen ut).

Andemeningen hos Jones och af Kleen är densamma som Kullenberg direkt skriver ut i slutordet: Överklassen är organiserad! Dess medlemmar vet hur man behärskar ett, må vara självdestruktivt, system. Hur man manipulerar och blåser liv i det. De spelar inte enligt ”reglerna”, och kan därför inte heller besegras genom rent spel.