”Fascismen jagar inte Indiana Jones i Jakten på den försvunna skatten – fascismen har shorts från Ullared!” ropar Jonas Gardell, och på skärmen bakom honom projiceras en spexig bild på Jimme Åkesson i rosarutiga kortbyxor.

Skämtet, vilket drar ner stora applåder, lägger nivån för den politiska kritiken i ”30 år tillsammans”. Ett ögonblick undrar jag om Gardell har blivit så omhuldad att han har tappat fingertoppskänslan. Detta utpekande av ”verklighetens folk” och deras förmodat taskiga smak känns faktiskt inte helt hundra, särskilt inte på en premiär som befolkas av hela Sveriges offentlighet: politiker, professorer, skådespelare, journalister.

Det var länge sedan Gardell bara var det ”rikshomo” som han gärna kallar sig själv. I själva verket står han stadigt som kanoniserad författare och artist vars böcker, tv-program och tweets är kulturellt allmängods.

Jonas Gardell kan räkna med att de skärvor och fragment av tidigare framträdanden som utgör scenografi – ett mellanmjölkspaket, glittrande änglavingar, elefantbyxor – är, för hans publik, välbekanta symboler. Så är också ”30 år tillsammans” uppbyggd – det är en föreställning av blinkningar och referenser bakåt. Ibland blir det förutsägbart och rentav tråkigt – hans parodi på folkhemmets kulturtant var till exempel säkert roligare i början på 90-talet än den är idag. Men i de stunder greppet funkar som bäst lyckas Gardell frammana en egen värld (den där Gud är en svart lesbisk kvinna) som Sverige, efter trettio års konstnärskap, kan relatera till. Visst, den världen var kanske mer avantgarde på 80-talet när ”nynazister hängde vid helikopterplattan”, ingen ville servera Gardell på hans favoritkrog och ”allt var på burk”. Samtidigt är det en fröjd att den har blivit mainstream.

”30 år tillsammans” är framför allt en summering av hans gärning, men starkt intryck gör en återgiven dialog mellan CP-skadade David och transpersonen Candy Darling i Livet är en schlager. Samtalet dem emellan väljer Gardell själv att presentera som sitt konstnärskaps ”urscen” – och här har han onekligen fingret i luften.