Nu har Miljöpartiet snart prövat allt. I går var det dags för partiets första ministeravgång. Mehmet Kaplans sorti var nödvändig, men ledsam. I den ordningen.
Ledsam för att det naturligtvis, allt annat lika, har ett egenvärde med statsråd med invandrarbakgrund och med försänkningar inom Sveriges muslimska minoritet. Ledsam, eftersom man måste vara våldsamt naiv för att inte se att kraften i en del reaktioner beror på just dessa egenskaper. Ledsam också för att avgångar sällan gör en regering starkare, även om man tror sig ha löst ett problem.
Nödvändig eftersom Kaplan faktiskt inte hållit en tydlig rågång gentemot turkiska högerextremister och religiösa fundamentalister, inte ens när han fick chansen att förtydliga sig.
Statsråd kommer också framgent, av goda orsaker, att sitta i samma rum som människor som de inte vill ta i med tång – och låt för guds skull inte den här affären leda till att politiker blir räddare för att engagera sig i dialog med religiösa och politiska grupper med tvivelaktiga åsikter – men kontakter av det slag Kaplan haft förändrar ingenting, det bara legitimerar.
Formerna för avgången måste vara resultatet av någon typ av förhandling. Det är annars svårt att tänka sig att Stefan Löfvens förstahandsval var att få en ministeravgång på halsen, och samtidigt framstå som lealös nog att låta ministern fatta beslutet själv. Det är verkligen två dåliga av två möjliga.
Lägg därtill att problemen med avgångar är många, även när det handlar om en person som inte borde vara statsråd. En avgång bekräftar gärna precis allt i den kritik som har framförts, högt som lågt. Och skadan blir nästan permanent. Mona Sahlins och Håkan Juholts kriser (1995 och 2011) präglar fortfarande bilden av Socialdemokraterna – att de avgick hjälpte inte särskilt mycket. Den gör tvärtom att när vi inte längre minns vad det var de gjorde, så visar avgången i sig att det nog fanns skäl att avgå. Så tro inte att den här regeringen har blivit av med Kaplan annat än i strikt fysisk bemärkelse.
Och tänk: denna mediala granskning ägde rum i ett land där det ibland påstås vara ett demokratiskt problem att jättemånga journalister röstar på Miljöpartiet.
