För länge sedan läste jag något, minns inte från vem, om censur. Tanken var att öststatskommunismens censur var kontraproduktiv eftersom den byggde på undanhållande, på att skapa knapphet och tomhet. I den tomheten och tystnaden kan folk tänka efter. Höra även de små signalerna. Människor som levt i dylika diktaturer blir duktiga på att läsa mellan raderna.
Den modell som tillämpades i Väst, påpekades det, var mer effektiv. Överflödets censur. Ett flöde som aldrig stannar, en tanke som aldrig stannar till.
Och som vi har tillämpat det. Numera är det som om Ivan Pavlov återuppstått i en digital variant, med människorna som försöksobjekt. Experimentet upprepas ständigt men oregelbundet, med assistans från journalister, klickräknare och sociala medier.
Hur mycket kan vi betingas att dregla och skälla, när vi ser en färgglad åsiktsboll kastas åt vårt håll? Kan vi skälla tillräckligt högt så att någon politiker blir stressad och avgår? I hur små delfrågor kan man bryta ned ett ämne för vidare utportionering och engagerat tyckande? Hur idiotiska kan dessa delfrågor bli?

Vecka 16/16, den som kallats Miljöpartiets värsta vecka någonsin, måste samtidigt anses som den mest lyckade experimentveckan hittills. Det tycks att frågorna kan brytas ned i hur många led som helst, långt bortom det löjligas gräns. Men det rullar på eftersom det i varje led alltid finns någon med egenintresse att lyfta just sin vinkel. Det kan vara en antirasist. En feminist. En sekularist. En forskare. En rasist. Någon politiker som tar chansen. En inflytelserik twittrare eller Facebookprofil. Alla agerar i god liberal osynliga handen-anda: gör det man tror gynnar en själv.
Vissa frågor skulle verka helt bisarra ifall de ställdes bara så där. De kan bara ställas när drevet redan varit igång ett tag. Men nästan varje delfråga har det gemensamt att de bygger på att förstora upp småsaker. Att tolka in och göra de mest banala saker till djupt betydelsebärande. Således finns alltid någon som kan hävda att de endast diskuterar de riktiga och viktiga dimensionerna av frågan, och inte ägnar sig åt såna fånigheter som andra. Således är det få som reagerar på att inga frågor egentligen blir utredda, det är bara fler som tillkommer.

Dreven illustrerar den hårdbantade journalistiken, där det är billigare att ställa frågor och släppa loss tyckandet, än att lägga redaktionella resurser på att själv försöka besvara svåra frågor.
Och jag önskar att det bara gick att skratta åt den dreglande flocken av experimenthundar. Men de politiska konsekvenserna är för allvarliga. Vänstern blir ovänner över ingenting. Folk invaggas i illusionen om ett fritt demokratiskt åsiktsutbyte. Uppmärksamheten tas från andra frågor. Debatten sker på vänsterns svagare planhalva. Hotbildssoppor kokas fram ur tunna spikar. Alla är med och etablerar häxjaktens logik, frågan för dagen är mest vem som är häxan.
Jag önskar att var och en hade en kom-ihåg-lapp med några självklarheter. Som att olika ståndpunkter i en sakfråga inte måste vara uttryck för olika värderingar utan som olika sätt att hantera målkonflikter. Eller att man ska skilja på sak och person. Eller att om ens åsikt leder till att man i nästa led intar ståndpunkter man själv ogillar, kanske det är läge att omvärdera åsikten. Eller om ämnet är värt att bli ovänner kring.
Men mest av allt önskar jag att folk avstod. Såg de fällor som kommentariatets tycktatur gillrar. Som det engelska ordspråket säger: Stop and think. Stanna upp och tänk efter. Sluta dregla och håll käft emellanåt.