Fler och fler upptäcker att det är lättare att angripa en falsk bild av motståndaren, en så kallad halmfigur, än motståndaren själv. Det gäller särskilt i berättelser om hotade kulturella värden.
Läsaren bjuds in till den lilla skara som håller en ömtålig, vacker ros vid liv – den må heta kanon, bildning, tradition eller kritik. Den starka känsla av utvaldhet som en sådan berättelse väcker är skäl nog att inte skärskåda den.
Men den förutsätter ett hot, någon ”beredd att stryka ut det kulturella minnet”. Orden kommer från akademiledamoten Anders Olsson, som i en artikel i DN hävdar att den kritiska offentligheten håller på att avvecklas.
Gabriella Håkansson bemöter på ett intressant sätt flera av Olssons anklagelser. Men hon sammanfattar hans ståndpunkt med ”att det var bättre förr när kanon bestod av samma manliga, eurocentriska verk man läst i tvåhundra års tid, när maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademisk utbildade män satte agendan i kulturvärlden”.
En så grov halmgubbe kan Olsson lätt distansera sig från när han svarar Håkansson. Ändå väljer han att bygga vidare på sin egen docka: ”Vi kan väl hur som helst vara eniga om, att vi inte kan göra oss av med minnet när vi bedriver kritik, även om vi har olika minne?”
Att han tror sig behöva ställa frågan beror på en glidning i ordet kanon. Eftersom kanon kan betyda olika saker blir det oklart vilka dess kritiker är. Olsson plockar in en av de mest slitna halmgestalterna, relativisten, som tycker att alla åsikter är lika mycket värda.
Visst försiggår en kritisk diskussion om kanonbegreppet. Men vem angriper kanon i betydelsen ”aktivt minne”? Eller, för att citera ännu en drastisk formulering, vilken kritiker är emot att ”ha läst andra böcker”?
När jag blickar ut över mitt eget fält, litteraturvetenskapen, ser jag strider: om hur maktförhållanden spelat in vid kanons tillkomst och hur den kan förändras. Alla strider om minnet. Men ingen strider mot minnet.
Med minnet som fond skall det kritiska omdömet enligt Anders Olsson vara ett ”språng ut i det okända”.
Här är rosen!
Kritikdebatten
Bakgrunden till den pågående kritikdebatten är en krönika som akademiledamoten Anders Olsson skrev i Dagens Nyheter, där han ondgör sig över den klassiska kritiken. Olsson menar att den riskerar att dö - inte minst på grund av den digitala revolutionen som gör ”allas smakomdöme lika värt”.