För snart femton år sedan genomförde Vänsterpartiet sin stora konferens kring makt och ägande. Ambitionen var god: att försöka ta ett grepp kring dessa så centrala frågor. Ska strategin i första hand gå via samhällsfonder och ägande, eller via kooperativ och arbetsplatsinflytande? Eftersom medlemmarna i detta parti har en viss förmåga att dela upp sig i två oförsonliga läger, präglades debatten av – dåtidens – uppdelning mellan ”traditionalister” och ”förnyare”. Kommunister mot småborgare. Eller vilka destruktiva epitet det nu var som användes; minns inte. Och trots att jag var med på konferensen, kan jag inte i dag minnas hur det slutade. Oavsett vilken linje som vann, kan man inte påstå att det märkts något särskilt på partiets agerande sedan dess.
Men ändå. Vi tänkte åtminstone tanken. Trodde oss kunna.
Jag tänker tillbaka på den debatten när min förbundstidning Kommunalarbetaren dimper ned i brevlådan.
Där utropas en mindre facklig seger: ett 80-tal bussförare i Västsverige får behålla sina jobb. Man har skrivit avtal med det bolag som vunnit en upphandling och ska överta driften av trafik.
Avtalet kan ”fungera som en förebild för andra bussföretag i Sverige”, hoppas det fackliga ombudet.

Jag vill verkligen inte ta ifrån honom något erkännande för det viktiga jobb han gjort med att säkra jobb och villkor. Upphandlingar är och fortsätter vara en styggelse för anställningstryggheten. Och det är många fackliga ombud inom kollektivtrafik, omsorg, sophämtning och liknande upphandlade branscher som med den äran gjort liknande insatser.
Det finns också förbund, som Seko i Stockholm, som arbetat långsiktigt och proaktivt för att påverka innehållet i upphandlingsunderlagen.
Men samtidigt vill jag bara skrika. För hur långt har vi sänkt vår blick mot möjlighetens horisont, när vi utropar självklarheter till framgångar?
Att få behålla jobbet vid övergång av verksamhet borde inte vara ett diskussionsämne överhuvudtaget. Visst har väl lagparagraferna urholkats genom Arbetsdomstolens praxis, men dem är man ju bara beroende av ifall man väljer att göra sig beroende av dem.
Det kunde vara tvärtom. Företaget borde komma krypande för att få ta över en grupp bussförare som kan sitt jobb och är redo att vara i full produktion redan första dagen. Liksom redan intrimmad underhållspersonal, städare och trafikledning.
Men det kräver att man vågar tänka tanken. Att de behöver oss mer än vad vi behöver dem. Många ägare är alltmer skilda från verksamheten. Kan allt mindre om den. För dem är det bara powerpointkuber, sista radensiffror, strategiord.
Väl sammansvetsade personalkollektiv kan vända på steken. Bli utpressarna istället för de utpressade. Ingen skriver på ett anställningskontrakt förrän alla berörda fackklubbar och yrkesgrupper blivit nöjda med villkoren.
Ju mer slimmad verksamheten är, eller ju tydligare upphandlaren har reglerat böter för brister i verksamheten – desto mer känsligt blir företaget för att få sådana kort spelade emot sig.
Jag väcker tankarna vid fikabordet. Flera arbetskamraters blick vaknar till. Men så försöker jag ta det ett steg längre. Demokrati, inflytande. Tillbaka till trådarna från början av 2000-talet. Ansvar, värdighet. Till 1980-talets projekt kring det goda arbetet. Ägande, makt. Till 1970-talets löntagarfondsdiskussioner.
Tillbaka till framtiden! Man kanske skulle dra igång ett kooperativ? Försöka skriva anbud och vinna offentliga kontrakt på busstrafiken? Det är ju ändå vi som gör och kan jobbet.
Blickarna vänds bort. Ner. Ett urskuldande leende.
Inte fan kan väl vi. Drömmare där.