Känner ni vibbarna?
Erik Niva.
Modernista, 2016.
Något har hänt när en fotbollsjournalist intervjuas av Babels Jessica Gedin på bästa sändningstid och fotbollens positiva effekt på samhället framstår som självklar. Fotbollen är så het att en förlagschef i ett mejl nyligen skrev ”för tillfället är jag trött på fotboll, det får alldeles för mycket (okritisk) uppmärksamhet”. För Erik Niva, och många med honom, är det fotbollens revansch som konst och respekterad samhällskraft.
Känner ni vibbarna är ytterligare en samling reportage och krönikor av Sveriges mest prisbelönte sportjournalist. Denna gång är temat fotbollen som verktyg för integration. Från Arvidsjaur i Lappland till Johansfors i Småland, från gräsrötter till profiler på elitnivå. Boken är fullproppad med solskenshistorier och uppfriskande befriad från långrandiga klyschor om förortsgrabben Zlatan som symbol för det nya Sverige. Niva skriver mångfacetterat om ett fotbollssverige som enligt egen utsago visar att ”mångkultur funkar”.
Logiken är egentligen enkel. Fotbollen har verktygen, men kanske framförallt klara incitament, att ta tillvara på resurser och talang. När det finns ett sportsligt behov finns det alltid plats för integration och inkludering. Detta är i grunden lika problematiskt som att acceptera flyktingar för att det finns pengar att tjäna. Den diskussionen uteblir i boken. Men flera personporträtt visar upp genuina människor som med alla sina handlingar vrålar ”refugees welcome”.
Ingen inbillar sig att fotbollen enbart är progressiv och mänsklig. Långt därifrån, och allra minst Erik Niva som i Den nya världsfotbollen (2012) redogjorde för en relativt pessimistisk bild av fotbollens utveckling i en globaliserad tid. Nu är inriktningen en annan. Känner ni vibbarna? är en lovsång till folkrörelsesverige och dess kanske viktigaste kugghjul, idrottsföreningarna.
Den internationella fotbollslitteraturen är på många sett mer nyanserad än den svenska. Britten Simon Kuper, med sin antropologiska utblick, och den uruguayanska giganten Eduardo Galeano är två som har bidragit med en rad standardverk som aldrig har behövt en lika tydlig slagsida till fotbollens fördel. Detta för att de helt enkelt inte behöver ta ställning för en sport som redan är accepterad som ett fenomen som både påverkar och påverkas av samhällsutvecklingen. Men när fotbollslitteraturen i Sverige ligger ljusår ifrån många andra länders framsteg i genren tar Niva löpning efter löpning för att ge motbilder.
Resultatet blir varmt, fint och hoppfullt – och ibland sötsliskigt. Men kan någon verkligen påstå att vi inte behöver vackra fotbollsreportage och tron på krafter för ett mänskligare samhälle när vi upplever ett totalt jävla mörker i flyktingfrågan?