Kobane: den kurdiska revolutionen och kampen mot IS

Joakim Medin.
Leopard.

I två års tid har Folkets försvarsenheter i syriska Kurdistan, YPG och kvinnornas försvarsenheter, YPJ fått symbolisera hoppet i inbördeskrigets Syrien. Belägringen av Kobane, som slutade i seger över de militärt och numerärt överlägsna jihadisterna i IS, samt den heroiska räddningsaktionen av strandade yazidier som flytt undan massakrer och förslavande upp i Sinjarbergen, hyllades unisont från vänster och motvilligt från höger. Joakim Medins Kobane skiljer sig från de flesta av skildringarna genom att han var där vid båda tillfällena.

Boken försöker sätta den ”nya” kurdiska frihetskampen under Öcalans reformerade socialism i sin historiska kontext. Medin vill nyansera den idealiserade bilden av Rojava som ett feministiskt paradis, gärna illustrerat med en ung YPJ-soldat med fladdrande hår. Han söker de materiella orsakerna till revolutionen, men även till de individuella gerillamedlemmarnas beslut att ”gå upp i bergen”. Bakom fraserna om drömmen om att få skapa en mångkulturell gräsrotsfederation i ett område sönderslitet av krig och sekterism finns oftast en mördad familjemedlem, ett skövlat hem, fattigdom eller – bland de kvinnliga YPJ-medlemmarna – hotet om att giftas bort. Öcalans ”demokratiska konfederalism” tillhör de svårare partierna i boken att sätta sig in i, men för den som är intresserad har Rojavakommittéerna nyligen kommit ut med översättningar av hans skrifter. Medins egna vittnesskildringar är däremot starka. Han delar cell med pratglada IS-krigare i regimens fängelse och lyssnar till YPG/YPJ-medlemmars analyser av revolutionen i Rojava, de utmaningar som kvarstår och den nyckfullhet som fortsätter prägla mycket av den externa rapporteringen.

I somras smög förklädda IS-krigare in i byar utanför Kobane och utgav sig för att komma från YPG. När invånarna öppnade sina dörrar blev de mördade. Attacken koordinerades med andra attentat i Tunisien och Frankrike, och omvärlden bekände genast färg. De modiga kurder som nyss varit allas hjältar fick stå tillbaka för rapporter om oroliga turister med inbokade semestrar till Nordafrika. Kurderna kände sig med rätta svikna och händelsen pekar på den där motviljan att stödja YPG som inte bara kommer av turkisk hets mot kurdisk separatism.
Medan peshmerga i kurdiska Irak får specialträning av NATO-förband och poserar med modern utrustning och vapen, kämpar socialisterna i Rojava vidare med Kalasjnikovs och hemmasnickrade tanks. Till några fredsförhandlingar har de inte varit inbjudna. Carl Bildt twittrade (23/2) oroligt om den ”backlash” som ett stöd till YPG skulle kunna innebära då gerillan ”har en egen agenda”. Ett antiimperialistiskt, feministiskt, socialistiskt, mångkulturellt styre finns givetvis inte på stormakternas egen agenda efter fem års strävan mot det motsatta. Men, som Medin formulerade det i en intervju med Flamman (28/4): ”Rojava kommer överleva med eller utan västs uppbackning”.