Under min barndom var det tunnare ozonskiktet ett av de mest alarmerande miljöproblemen. Ett av mina tidigaste politiska minnen är när jag satt i tv-soffan hos min mormor och morfar. Aktuellt visade ett inslag om ett växande hål i atmosfären över antarktis. Jag minns än i dag hur rädd jag blev. Frågorna inslaget väckte snurrade i huvudet. Vad betydde det här? Vad skulle hända när ozonhålet växte och spred ut sig över halva jordklotet? Skulle vi ens överleva?
Min strategi blev att hantera den krypande paniken genom att till varje pris skjuta den ifrån mig. Jag ville inte tänka på ozonskiktet. När vi pratade om det i skolan försökte jag att låta bli att lyssna. Om de vuxna hemma någon gång nämnde nya hotfulla rön skruvade jag upp volymen på min bandspelare för att bokstavligen slippa höra.
1990 kom Örjan Perssons ungdomsroman Efter oz ut. Den utspelar sig en bit in på 2000-talet då ozonskiktet tunnats ut och människor tvingas bära handskar och skärmmössa utomhus. Det var så jag föreställde mig mitt kommande vuxenliv. (Boken ska vara bra enligt dem som läst den. Själv fick jag ångestpåslag bara av att titta på omslaget med brandgul himmel och människor i skyddsutrustning.)

I dag, 25 år senare, bär jag inte handskar i vårsolen. Vi kommer att få leva med ozonuttunningen under lång tid. Effekterna av den har troligen inte nått sin kulmen än. Hudcancer, till exempel, kan ta decennier att utveckla. Men läget är inte så mycket värre jämfört med på 90-talet. Så här skriver Naturvårdsverket: ”Mycket tyder nu på att ozonskiktet inte längre minskar och att en återhämtning är på väg tack vare internationella överenskommelser att sluta producera och använda ozonnedbrytande ämnen”.
Jag tar det igen: Ozonskiktet håller på att repa sig till följd av rådiga politiska beslut. Det fanns inget ödesbestämt i att när det väl börjar gå åt helvete med ett miljöproblem måste det fortsätta så. Vi kan mota Olle i grind. Men det kräver handlingskraft. Då som nu. ”Vi räddade ozonskiktet, vi kan rädda klimatet”, säger David Doniger, i dag ansvarig för klimatfrågor på miljöorganisationen NRDC, på 1980-talet en av dem som arbetade för att få Montrealprotokollet på plats för att förbjuda ozonfarliga ämnen.

I dag, 25 år senare, bär jag inte handskar i vårsolen

Det är lätt att reagera på klimathotet på samma sätt som jag gjorde som barn: Genom att känna sig handlingsförlamad av ångest och försöka undvika att tänka på problemet. Jag tror det är en delförklaring till att det är så lite politiskt tryck i klimatfrågan. Det känns helt enkelt för ohanterbart och ångestladdat för många av oss. Men det beteendet är faktiskt inte ursäktligt när det gäller vuxna, politiskt medvetna människor.
Vi måste försöka agera. Om det är svårt att veta var man ska börja kan man bryta ner det i mindre bitar. Börja med att ställ krav på folkvalda politiker. Låt inte en rödgrön regering, där ett parti som kallar sig ”Miljöpartiet” ingår, komma undan med att sälja brunkol till riskkapitalister. Det är en ganska enkel fråga att samlas kring. Antingen säljer statliga Vattenfall sitt kol, eller så gör det inte det. Låt oss börja där.