Eliten avskyr Donald Trump. En hetsjakt på bolag som flyttar amerikanska jobb utomlands och en mur som begränsar tillgången på billig arbetskraft anses dåligt för affärerna. Även om republikanska höjdare av taktiska skäl börjat enas bakom honom, är kapitalets och de medvetna liberalernas kandidat till att förvalta den ömtåliga globala kapitalismen, Hillary. Tills valet är avgjort, det vill säga. Då blir det trängsel till att få sluta upp i led.
Vinnarna skriver historien brukar det ju heta medan opportunisterna skriver om sin.
Anderz Harnings uppväxt var knappast att avundas. I barndomsskildringarna Stålbadet (1972) och Asfåglarna (1974) berättar han om livet i en svensk bruksort under andra världskriget tillsammans med en pappa som var skeppsmäklare och en styvmamma som var sadist. Båda föräldrarna var fanatiska nazister och i bestörtning över nyheten om Hitlers självmord försökte styvmodern kastrera Anderz med en sax.
Detta får vi anta var att beteckna som extraordinärt vedervärdiga hemförhållanden även under 30- och 40-talet.
Vad som däremot inte reste några höjda ögonbryn var den rumsrena fascismen. Under denna tid, med alla tecken pekande på att tredje riket stod för dörren, var det inte alls märkligt att bjuda in traktens trogna (läkaren, prästen och brukspatronen) till att dinera under svastikabanér och järnkors för att diskutera råvarupriser och rasens renhet.
Efter att krigslyckan vänt blev det däremot färre och färre som ville skylta öppet med att de någonsin stått för annat än goda, demokratiska, anglosaxiska ideal. Således blev det allt glesare med besöken hemma hos Harnings, särskilt så länge som styvmodern envisades med att behålla altaret under Hitlerporträttet framme även till vardags.
Som alla vet var Sverige – hela Sverige med alla dess invånare – egentligen emot nazisterna hela tiden, men tvingades till vissa eftergifter (tillåta några tyska transittåg, internera några socialister, låta kungen skaka tass med Göring) för att skydda sitt oberoende.
Det var något nödvändigt, ja rentav modigt och hedervärt. Centerpartiets dröm om en svensk ras utan ”främmande element” i tidens partiprogram – en olycklig formulering utan förankring i värdegrundsarbetet. Organiserade nazister fick efter kriget hanka sig fram som tjänstemän, militärer, poliser och möbeljättegrundare.
På samma vis har Sverige egentligen alltid varit motståndare till apartheid och kolonialism. Visst hade folkresningar och motståndsrörelser också en del i systemens omstörtande men den (knäpp-)tysta diplomatin, som för det otränade ögat kan se ut som vanligt medlöperi, är vad som varit tungan på vågen.
