I veckan som kommer röstar riksdagen igenom ytterligare skärpningar i asyllagstiftningen. Denna gång för att försvåra för familjer att skapa ett nytt liv här. Judith Kiros om en politik som begår övergrepp mot människor på flykt.
Sedan hösten förra året har riksdagen röstat igenom en rad förändringar i asyllagstiftningen vars uttalade syfte har varit att avskräcka människor på flykt från att söka sig till Sverige. Nu är det dags igen: om lite mindre än en vecka ska man rösta om ytterligare en tillfällig lag. Just denna kommer ytterligare att försvåra familjeåterförening – bland annat genom att skärpa försörjningskravet för de som vill ta anhöriga till Sverige.
I korthet: lagen kommer att göra livet betydligt svårare för de vars status redan är ifrågasatt, och osäkrad, i det svenska samhället. Den kommer att skilja barn från föräldrar, splittra äktenskap; samtidigt har den som effekt att underlätta exploateringen av folk i desperat behov av arbete.
Att en av konsekvenserna av den förändrade asyllagen, om den nu skulle gå igenom, är just exploateringen av de mest utsatta är uppenbart. Som Lisa Pelling påpekar i Dagens Arena (8/6, 2016) är det mer än troligt att handlandet med falska arbetstillstånd – då personer på flykt betalar allt de har för jobb som inte finns – ökar som ett alternativ till de allt mer osäkra flyktvägarna.
Vi har byggt upp en gemensam europeisk industri som livnär sig på att göra gränsdragandet till en praktik.
För vad händer egentligen när vi ”avskräcker” människor på flykt från att komma till Sverige eller Europa? Det hindrar inte människor från att lämna hem de kanske aldrig kommer att få återvända till. Det hindrar dem inte från att lägga allt de har på en resa som kan kosta dem livet. Det hindrar dem inte från att vandra genom öknar, färdas över hav, klättra över eller under stängsel, ducka från gränspolisens kulor. Istället gör det bara resan svårare att överleva. Det gör livet i det nya landet smärtsammare och mer outhärdligt.
I slutet av maj drunknade, under bara några dagar, sjuhundra människor på flykt i Medelhavet. Avtalet med Turkiet har lett till att man söker sig till svårare, farligare vägar för att försöka nå säkerheten. Detta är en inhuman politik – vilket är varför det produceras så mycket material som ska få den breda majoriteten att se på människor på flykt som allt annat än människor, som ska få oss att delta i gränsbevakningen på ett privat och politiskt plan. Det är en politik som åsidosätter mänskliga rättigheter eftersom den i grunden verkar mena att flyktingar inte är tillräckligt mänskliga: de är papperslösa, illegala, de begår ett övergrepp bara genom att försöka ta sig hit. Inte konstigt att resultatet är en samtid i vilken hatbrott mot muslimer och svarta ökar, eller att fyrtiotre anlagda bränder på flyktingboenden anmäldes bara mellan juli och december förra året.
Om och om igen får byggandet av murar oss att begå övergrepp mot människor på flykt, att avhumanisera och utnyttja dem. Vi har byggt upp en gemensam europeisk industri – Frontex är en del av den, företag som säljer taggtråd för miljoner en annan. De livnär sig på att göra gränsdragandet till en praktik. Om och om igen bekräftar vi genom vårt politiska agerande den uruguayanska författaren Eduardo Galeanos ord: ”Världen, som är vissas privata egendom, lider av amnesi. Det är inte en oskyldig amnesi. Ägarna föredrar att inte minnas att världen föddes trånandes efter att vara ett hem för alla.”
