“Jag vill varmt gratulera 500 miljoner européer och den union som är den starkaste och viktigaste fredskraften i vår del av världen i vår tid.” Så sa den dåvarande utrikesministern Carl Bildt till TT när det utannonserades att EU var mottagare av Nobels fredspris 2012. Argumentet att EU skulle vara ett fredsprojekt var en lögn 1994 när Sverige blev medlemmar, det var en lögn när vi röstade om EMU 2003 och det är lika mycket lögn nu. EU är en union som är grundad av rika EU-länder med stora inhemska industrier och kapitalägare och EU är i längden bara bra för samma länder och kapitalägare. EU är kapitalets union och inte människornas. Allt annat är en lögn.

I kampanjen i Storbritannien har det knappt hörts några argument *för* EU. Debatten har rasat intensivt under flera veckor och väldigt få av stanna-sidans argument beskriver egentligen vad man menar är positivt med att vara kvar i unionen. Istället består kampanjen av skrämselpropaganda. Jobben kommer försvinna och IS kommer jubla om Storbritannien lämnar EU menar premiärminister David Cameron. Brexit är ett hot mot civilisationen i västvärlden, säger Donald Tusk och Jean-Claude Juncker. Miljardären och finansmannen George Soros menar att en Brexit kommer göra oss alla fattigare. Men något som etablissemanget borde lärt sig: Att läxa upp folk är ett bra sätt att få dem att rösta mot EU.

När man läser tidningarna här hemma så verkar lämna-sidan enbart bestå av den apokalyptiska högerns idéer om systemkollaps, vilket helt enkelt inte stämmer. Kampanjen från vänsterns lämna-läger handlar också om demokrati, om överstatlighet och insyn i ett system som är väldigt svårt att förstå sig på – om en påtvingad politik och centraliserad tjänstemanna-regering som saknar mandat men ändå bestämmer, i den grundlagsfästa nyliberala politikens union. Detta förstår väljarna naturligtvis, för till skillnad från hur det beskrivs i svenska medier så har EU-motståndet varit kompakt även i Storbritannien, långt innan flyktingvågor och UKIP:s framfart i den politiska debatten. Det blir en mycket grund analys om man tror att alla skulle ha en halleluja-inställning till EU om det bara inte var för att det kom gästarbetare från andra EU-länder. Så är det naturligtvis inte.

Lämna-sidan består inte bara av den apokalyptiska högerns argument om systemkollaps.

Även Labour-ledaren Jeremy Corbyn som förespråkar ett fortsatt medlemskap gör det med argumenten att ”vi måste vara kvar så att vi kan vara med och förändra till det bät tre”. Stora brittiska vänsterprofiler som Owen Jones och Paul Mason har kommit fram till att EU är skit, men att det inte går att rösta för något annat än att stanna kvar. De har, som Kajsa Ekis Ekman skrev i Dagens ETC (20/6, 2016), gått in och tagit ansvar genom att inte befinna sig på samma sida som en apokalyptisk höger. Rädslan inför högerns fascistiska utveckling är inte svår att förstå. Men lösningen är inte att börja vela om EU – lösningen är att äga frågan!

Lösningen på Storbritanniens problem är starkare fackföreningar, en annan ekonomisk politik (som faktiskt inte ens tillåts inom EU) och en arbetsmarknadspolitik värd namnet. Detta vet den brittiska vänstern. Rädsla förblindar. Men blir det trots allt så att britterna röstar för att lämna så bör vänstern både i Storbritannien och i resten av EU se det som en möjlighet. Då kommer Storbritannien ha visat att det går att lämna och det kommer vara startskottet för att länder som Nederländerna, Portugal ja, varför inte Sverige börjar diskutera tanken på att göra sorti från unionen som stänger ute människor på flykt, har högerpolitik inskriven i grundlagen och därför aldrig kan vara vägen framåt för någon rörelse som vill uppnå ett demokratiskt, jämlikt och hållbart samhälle.