Det är en varm kväll. Vi är ett stort gäng som går ut på krogen. Öl, eftermiddagssol och uteservering. Alla känner inte varandra sedan tidigare. Jag hamnar bredvid en ny bekantskap. Allt är trevligt till en början. Vi pratar och har roligt. Han fortsätter att prata. Och prata. Och flyttar sig successivt närmare.
Jag skruvar på mig. Tittar mig diskret omkring. Försöker få ögonkontakt med andra för att dra in dem i samtalet. Just när jag börjar tänka ut en ursäkt för att gå därifrån lägger snubben armen om min nacke och lyckas få sin hand att dingla ner så den nästan nuddar mitt ena bröst.
”Får jag göra så?”, viskar han i mitt öra.
”Nä, jag tror det är bäst att du låter bli”, svarar jag.
Själv tycker jag i efterhand att jag var onödigt snäll. Men mannen, som nyss varit överdrivet trevlig, vände sig demonstrativt bort utan ett ord. Senare hörde jag hur han pratade med andra om att ”någon” hade varit otrevlig mot honom.

Många av oss har mer tid att umgås på sommaren. Vi kanske åker iväg, festar oftare eller lär känna nya människor. Samtidigt kan det innebära mer utsatthet. Jag tror många tjejer och kvinnor känner igen situationen ovan.
Det finns fler och värre exempel som jag eller andra varit med om: Han som spårar ur på kräftskivan. Han som efter några öl börjar bete sig på ett sätt som inte känns helt okej mot sin flickvän. ”Killkompisen” som plötsligt får för sig att ni borde vara något mer än kompisar – precis när ni anlänt till festivalen och ska dela tält i tre dagar.
Den senaste tiden har sexuella trakasserier debatterats mycket. Aftonbladet har drivit en kampanj där man belyst ämnet från olika håll. Tidigare i år uppmärksammades övergrepp på kulturfestivalen We are Sthlm. Nu har polisen lagt fram en strategi för att öka säkerheten i år. Det är väldigt bra. Jag hoppas att vi kan fortsätta diskutera och inte bara stanna vid trakasserier på gatan. För även om det kanske är mest uppmärksammat, är det minst lika vanligt att ofredanden och övergrepp sker i sammanhang där man borde få känna sig som tryggast.
Själv tycker jag att trakasserier och gråzonsbeteenden i sociala sammanhang är svårast att bemöta. Det är liksom lättare att ryta ifrån åt en idiot på tunnelbanan än åt sin bordsgranne på midsommarfesten.

Efter den där krogkvällen funderade jag på om jag kunde ha gjort ha något annorlunda. Hade jag verkat för inbjudande när jag pratat och skojat med honom tidigare? Men jag kom fram till att situationen var riggad så att det inte skulle gå att göra ”rätt”.
Hade jag inte varit trevlig hade han kunnat hävda att jag var sur och misstänksam. Hade jag försökt skämta bort hans beteende hade han kunnat ignorera det och senare hävdat att jag varit otydlig. Och så vidare. I feministisk teori kallas det för dubbel bestraffning. Han borde inte ha utgått från att jag ville ha honom klängande på mig. Det var det enda som hade kunnat gjorts annorlunda. Punkt.
Män som beter sig illa lever på att ingen konfronterar dem. Många kvinnor tar på sig ett ansvar för att alla ska vara glada och vill ”inte ställa till en scen” eller ”sabba stämningen” (som om inte stämningen redan var sabbad).
Så inför sommaren vill jag bara påminna om några saker: Kom ihåg att vi alltid har rätt att säga ifrån när något inte känns okej. Oavsett vem det gäller och vad som hänt innan. Kom ihåg att det inte är ditt fel att någon annan beter sig illa. Och backa varandra. Våga lägg dig i nästa gång en kille blir jobbig på festen.