Den 21 juni, 2016, kommer för alltid vara inristat i historien som dagen då den svenska självbilden till slut raserades. Bilden av nationen som en humanitär stormakt i tider av global politisk turbulens måste väl nu vara förbi. Ingen socialdemokrat kan komma undan med högtidstal om mänskliga rättigheter och allas lika värde, för det har man valt att lagstifta bort.

Många socialdemokrater som har velat försvara sitt beslut har skyllt på en onödigt polariserad debatt. Motståndare till den nya ändringen framställs som orealistiska, känslostyrda och naiva: ord som makten alltid använder sig av för att begränsa debatten.

Organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen har som princip att grunda sina beslut i utredningar och omfattande beslutsprocesser som i grunden ska försvara de mänskliga rättigheterna. Regeringen har misslyckats med både utredning och skydd för de mest utsatta.

Om det några har kommit med lösa argument har det väl ändå varit sidan som röstade för förslaget – då bland annat Socialdemokraterna. De har inte lyckats ge en bild av varför ändringen är nödvändig, snarare än överflödig, i ett Sverige som redan befann sig på en lägstanivå vad gällde asylrätten. Och i ett Sverige som Migrationsverket beräknade kommer att ta emot färre än väntat i år. Vad lagen i praktiken gör är att bestraffa de flyktingar som har tagit sig hit – att förhindra dem från att återförenas med sina familjer, etablera sig i det svenska samhället, och driva sin rätt på arbetsmarknaden.

Att som socialdemokraten Marika Lindgren Åsbrink i detta läge försöka nöta in att vi som kritiserar beslutet inte ser “de materiella förhållandena och förstå att de sätter ramarna, inte visionerna”, det blir bara absurt. Vilka, om inte den socialdemokratiska regeringen, sätter i alla fall delvis de materiella förutsättningarna för vad som är möjligt? De materiella förutsättningarna och tillståndet i klasskampen säger oss att regeringen borde höja förmögenhetsskatten, förbjuda vinster i välfärden och börja investera i välfärdens utbyggnad. För Sverige, som är ett av världens rikaste länder, har råd.

Internationalismen, som ofta får utrymme i Socialdemokraternas högtidstal, är socialismens styrka. Vi vet att man inte får sluta se till arbetarklassens intressen oavsett var de befinner sig nu, eller kommer att förflytta sig till i framtiden. Sossarnas elitskikt övergav den synen för längesedan, men vi kan aldrig göra det.

Vad diverse socialdemokratiska debattörer än säger, man får vara arg, man får vara ledsen. Det är ett otroligt svek. Men som socialister vet vi att vi inte kan stanna i sorgen. Vi sörjer, men sen organiserar vi oss för nästa strid. Lagen ska inte få bli permanent. Murarna som Sverige nu bygger starka runt sig, ska rivas. Och det ska lagen också. Människor på flykt ska återigen finna en fristad i Sverige.