Nyligen avslogs ett förslag på 21 000 kronor per månad till varje vuxen i en folkomröstning i Schweiz. Nationalekonomen Ann-Marie Pålsson sa i ett radioprogram nyligen att 10 000 kronor i månaden till varje vuxen i Sverige motsvarar 800 miljarder på ett år. Då har inte ett ord sagts om hur barn ska försörjas eller hur sjukvård och skolor ska finansieras. Svenska statens budget för 2016 beräknas omfatta cirka 860 miljarder. Exemplet från Schweiz verkar inte realistiskt.

Ett annat exempel är Milton Friedmans negativa inkomstskatt. Friedmans syfte var inte omsorg om människor. Bidraget skulle få folk att söka individuella marknadslösningar för sina olika problem och samhället att sluta bedriva socialpolitik. Den summa han nämnde räckte inte till att de sjukaste skulle kunna betala sin sjukvård. Friedman ville stärka marknaden på samhällets bekostnad. Solidaritet genom demokratiskt fattade beslut var inte något för honom.

Pengar är en metod att fördela resurser och kan lätt manipuleras

Idén om basinkomst fokuserar för mycket på pengar i stället för den reella försörjningen. Den löser inte de grundläggande problemen med vad som finns att fördela. Den gemensamma försörjningen handlar om något annat än pengar. Den handlar om de resurser som finns i form av naturtillgångar och teknik samt hur vi organiserar oss för att se till att de används till att producera mat, sjukvård, bostäder, utbildning, kultur med mera.

Vi måste tala om vilket samhälle vi vill ha. Hur vi kan samarbeta för att det ska bli så bra som möjligt. Vilka resurser vi har att fördela och på vilka olika sätt de kan användas utan att förvärra klimatkrisen.

Minns den gamle indianhövdingen som påpekade att vi inte kan äta pengar. Pengar har inget värde i sig själva. De är en metod att fördela resurser och kan lätt manipuleras. Det finns en övertro på pengar i vårt samhälle, som om de besitter en magisk kraft. Vi översköljs med reklam för trisslotter och från vadslagningsfirmor. De utlovar evig lycka om vi vinner en massa pengar. Så kallade riskkapitalister, eller kleptokrater som de borde kallas, samlar pengar på hög precis som Joakim von Anka genom att ta från de resurser som borde användas till skolor, vård och omsorg.

Denna penningfetischism vänder bort blicken från den reella ekonomin som handlar om försörjningen. Helt i linje med penningfetischismen satsas inte de pengar vi betalt till AP-fonderna på fler bostäder, bättre kollektivtrafik och fossilfri energi. I stället skickas ut på de internationella börserna, som fungerar som ett slags kasinon. Där satsas de på fossila bränslen, vapen, miljöförstörande gruvbrytning och inte minst på företag i stil med det som lägger ner Findus i Bjuv.

Glömda är ekonomins tre klassiska grundfrågor. 1. Vad ska produceras? 2. Hur ska produktionen gå till? och 3. Hur ska vi fördela resultatet? Frågan om makten i samhället lämnas helt obesvarad av förespråkarna av basinkomst. Varför skulle plötsligt de som i dag lägger beslag på de största resurserna vilja dela med sig av dem till medborgarlön om det verkligen betydde ökad jämlikhet i samhället?