Att följa Donald Trumps kampanjmöten och republikanernas konvent har varit att blicka ned i avgrunden. Ned i den mänskliga själens mest stinkande avkrokar. Här gäller inte fakta,  rimlighet eller argument. Bara rädslan, hatet, lögnen och acceptansen för vilka beteenden som helst. Den postmoderna mardrömmen, om man så vill. I Cleveland sammanträdde ett parti som nu släppt loss den vite mannens revanschism mot såväl inhemska som utländska hot. Lägg därtill en tidsanda som präglas av dokusåpor och sociala mediers åsiktsmaskineri, och ur detta mörkrets hjärta stiger Donald Trump. 

Det finns inget positivt att säga om honom som människa, affärsman eller politiker. Ett parti som kallar sig kristet valde en presidentkandidat som utan att blinka ägnar sig åt flertalet av de sju dödssynderna. Trump är flugornas herre; en fullfjädrad mobbare. 

I valplattformen har partiet vässat märkligheter till vansinnigheter. Öppet förakt för fakta. Mer inflytande för religionen och vapenlobbyn. Fortsatta skattesänkningar för de rika. Utökat abortförbud. Plattformen är en mardröm och flera kritiker har, rimligt, jämfört med införande av sharialagar. Vad av detta står Trump för? Det vet vi inte. Han har varit oförutsägbar och självmotsägande i många, många sakfrågor. Med Trump som president kan man mest hoppas på att han är en amatör utan plan och fokus, som snart tappar drivkraften ställd inför det tungrodda politiska spelet.

Vissa vänsterröster hoppas att Trump jämfört med Clinton skulle innebära en utrikespolitisk omställning, främst i relationen med Ryssland. Och visst är Clinton en kallhamrad imperialist, en central del av hetsen mot Putin. Trump hetsar å sin sida mot latinamerikaner och muslimer, och är impulsiv och prestigedriven – usla egenskaper i samspelet mellan nationer. Vem kan med säkerhet säga vad som är värst? Vad som står klart att såväl Trump som Clinton har unikt många emot sig. Valet står inte mellan vilken kandidat folk är för, utan vem man ogillar mest. Denna det mindre onda-logik öppnar för en exempellöst smutsig kampanj fokuserad på person.

Opinionsundersökningar visar att Bernie Sanders hade stora chanser att vinna mot Trump. Mot Sanders träffar inte karaktärsangreppen. Hillary Clinton ligger istället under i mätningarna. Och nu spelar hon högt. Efter skandalerna kring den demokratiska partiapparatens agerande under primärvalet, har Clinton tagit in dess avgångna ordförande till sin kampanjstab. Hon har också valt en vicepresidentkandidat som pekar mer åt höger än vänster. Därmed provocerar hon Sandersanhängarna. Uppenbarligen kalkylerar Clinton med att vinna över de republikanska väljare som skräms av Trump, och ändå få många av Sandersväljarnas röster. I bägge fall därför att Trump vore ett värre ont.

Trump är flugornas herre; en fullfjädrad mobbare.

Men för den som drabbats av fattigdom och otrygghet är det etablissemangets politik, vilket Clinton uppfattas representera, som är problemet. För den som bryr sig om utrikespolitik, är skillnaden mellan en som högljutt uttalar sig för brutala tortyrmetoder, och en som tyst suttit vid makten medan de pågått, akademisk. Och även för den som godtar hindra-Trump-värre-ont-konceptet kvarstår att det inte bidrar till aktivitet. Bara den som genuint tror på sin kandidat lär själv kampanja, eller dra med sig kompisar och familj till vallokalen.

Några ljuspunkter finns i detta nästan kompakta mörker. En är osannolik: att Hillary Clinton hoppar av – eller tvingas till det – och Sanders blir motkandidaten. Nästan lika osannolikt, tillika osäkert, är att Sanders trots allt ställer upp som tredje kandidat.

Hoppet står till den rörelse och entusiasm som Bernie Sanders dragit igång. Trots allt har man hittills nått längre än vad många trodde, inklusive att pressa fram en valplattform klart till vänster om vad demokraterna brukar stå för.

Må de svälja besvikelsen och se bortom fusket, bortom Sanders, bortom valet. De kan bli en kraft som erövrar politiken lokalt, blir en samlande social rörelse, och får fram kandidater inför valen på alla nivåer. Och bäst vore om detta skedde genom ett nytt självständigt arbetarparti – utan de klasskompromisser, intressemotsättningar och köpepolitik som ryms inom Demokraterna.

Då kan man få något som liknar den revolution som Sanders talat om.

Annars kvarstår tvåpartioligarkin, och framöver därmed ännu fler val mellan två onda ting.